congeniality

Jag orkar inte riktigt ta tag i något nu.
Jag har en uppgift och den börjar kännas klar nu. Eller åtminstone nära. Nästan.
Men sen då? Vad ska jag göra efter det?
Skulle behöva semester, vila ut ordentligt. Finna kraft. Nya tag. Kännas att luften kommer ner i lungorna igen. Frid.

Men just nu går jag på sparlåga. Väntar på att allt ska komma igång igen. Men det gör mig vemodig, för det betyder att jag går och väntar på att sommaren ska ta slut. Och det vill jag verkligen inte. Jag älskar sommaren. Solen, ljuset, värmen. Även regnet gör mig glad. Ett mjukt, tungt och varmt sommarregn. Den påträngande doften av blöt asfalt. Tung och nästan vibrerande i näsan. Allt det gröna. Det är så underbart.

Alla borde då och då gå barfota i ett sommarregn och känna hur livet pulserar genom kroppen. Känna hur man är en del av något stort. Något fantastiskt.

Jag vill vara kvar i denna tid för alltid. Samtidigt vill jag att den ska ta slut så fort som möjligt.
Det är ett tveeggat svärd jag har i mina händer.

Suck.

***

Ja jisses vilken fest. Så lyckat! Vilket är skönt med tanke på hur mycket tid, kraft och pengar det tog från mig. Och R som var där. Inte nya R, utan gamla. Han som varit med förr. Han som känner mig så väl. Han som verkar förstå mig bäst av alla.

Jag kände mig fin i min klänning och min makeup. Hann aldrig lägga ner massa tid på det hela, men jag såg ändå väldigt bra ut. En fin klänning låter en komma undan med det mesta faktiskt. Men vilken skitsommar det är. Tack och lov så finns det brun-utan-sol, enda sättet för mig att få lite färg just nu. På gränsen till deprimerande faktiskt. Jag behöver semester. Jag har ingen semester. Jag är så innerligt trött, hela vägen in till själen. Kroppen är trött, tanken är trött. Jag är trött.

Och så R. Vi har en grej ändå. Vi gillar varandra, har vi nog alltid gjort. Vi är värdelösa som par, men som vänner är vi toppen. Men vi kan inte hålla oss borta från varandra tydligen. Kan inte sluta tänka på morgonen dagen efter. Eller hånglet i badrummet. Eller din blick när jag väckte dig genom att gränsla dig. Du gillade det. Jag vet att du gillar det. Den blicken är inget för oerfarna flickor, den kräver sin kvinna för att mötas.

Vill ha sol nu. Sommar. Vill träna bechvolley utan att behöva dra på långbyxor och spandexsockar. Vill grilla i värme, känns varma strålar i nacken. Vill kunna glida i ett par snygga solglasögon. Vill för tusan känna att sommaren faktiskt varit här innan det är dags för höst igen. Nej, en kaffe till, annars kommer jag somna knall fall sittandes vid skrivbordet.

***

Tiden går verkligen så sjukt snabbt ibland. Jag hinner inte med!
Fattar inte var den tar vägen. Tiden alltså. Dagarna, veckorna, månaderna.
Juli har börjat. Juli?! Vad hände med maj och juni? Man sitter på sitt kontor och stirrar på en skärm. Pratar med kunder, tar fram underlag och rapporterar. Och sen helt plötsligt är det Juli.

Vad hände?

Nästa gång vaknar man upp och inser att det är oktober. Känner paniken redan nu. Är det så här det är när man jobbar? Man hinner inte med?

Jisses asså

***

När jag läser andras bloggar så har jag märkt att jag inte skriver som de flesta andra. Min blogg handlar inte om mina dagsaktiviteter eller en flyktig tanke. Det här är lite av min dagbok där jag skriver ner det jag bär inom mig. Hittills har det varit med en väldigt seriös ton, men så har jag också gått igenom en period där jag med plåster på mitt hjärta försökt gå vidare efter ett svek.

Men idag har jag lust för att skriva om något helt annat. Nämligen sex. Kanske inte ovanligt som sådant precis, men ändå är det ett ämne som både berör och framförallt upprör. Läste en insändare i en av våra stora dagstidningar där en kvinna ansåg att unga tjejer i korta kjolar och röda skor (jo, det är sant, hon ansåg att just röda skor var särskilt provocerande) bara hade sig själva att skylla ifall de blev våldtagna.

Min undran är varför den kvinnliga sexualiteten känns så hotfull och provocerande för så många. Varför kan inte en tjej säga att hon är kåt utan att omgivningen ska hyscha, höja på ögonbrynen, chockas och bli förfärade? Så som jag ser det är sex bland det naturligaste som finns i vår värld. Jag anser det vara lika elementärt som mat och sömn.

Och framförallt så anser jag att det är den enskilda individens förbannade rättighet att få klä sig som hon vill utan att bli antastad. Och ja, även röda skor ingår i det. Sen om det är smakfullt, det är en helt annan diskussion. Stil har inget med antalet lager att göra.

***

Sitter på ett tåg någonstans i Sverige och är på väg hem. Jag är både gammal och ung. Min resa såhär långt har varken varit enkel eller bekväm samtidigt har jag det bra. Men jag bär på djupa sår. Sår som lätt kan börja blöda igen. Och jag tror det är på grund av dem som jag så lätt känner mig övergiven. Oälskad och oduglig. Det ligger som ett svart litet frö långt inne i mig. Nere i magen. Och då och då växer det. Blir en stor taggig svart boll i mitt inre som äter på mina tankar. Den får näring av min osäkerhet och jag tappar tron på mig själv.

Jag är dotter till en alkoholist. Min brors moder är gravt missbrukande. Och hon hatar mig. MIn far har bett mig om faderskapstest och min mor var utbränd. Min andra bror flyttade hemifrån och jag blev ensam kvar. Jag såg på nära håll hur min hjälte, min idol -min älskade far, föll till marken och tappade sin glans. Han blev mänsklig. Jag fick se honom bitter och sårbar. Men framförallt fick jag se honom halsa sprit. Han svettades sorg på något vis. Jag kunde se ångesten i hans ögon. Doften av hans panik fyllde mina lungor under en lång tid.

Och det där testet. Jag sa nej. Jag vägrade göra ett faderskapstest. Än idag känns det, jag har ett ärr i mitt hjärta efter den kvällen. Dina ord ekar fortfarande i mitt huvud. Jag var 16 år och du drog bort mattan under mina fötter. Du fick mig att tappa all luft och det tog lång tid för mig att börja andas igen. Den natten grät jag mig till sömns, liggandes i fosterställning på farfars matta i min lilla etta. Det enda vapen jag hade, det var att säga nej. Mitt enda sätt att vägra galenskapen som kröp allt närmare mina tankar.

Men jag styr mitt egna öde. Jag väljer själv att inte bli ett offer. Jag går rak i ryggen och jag försöker att svälja den där klumpen så ofta jag kan. Jag har bra dagar och jag har dåliga. Jag försöker vara stark.

Jag älskar min pappa. Jag förstår honom inte, jag kan inte begripa hans val alltid. Ibland tycker jag inte ens om honom. Men jag älskar honom djupt. Det kommer jag alltid att göra. En dag kommer jag även ha förlåtit honom. Ärret kommer bli mindre, blekna med tiden. Idag är en bra dag.

***

Du fortsätter stressa mig. Har dig på msn nu. Du pratar känslor. Du pratar om hur mycket du tycker om mig. Hur gärna du vill att det ska bli vi. Att du känner dig dum.

Du är allt annat än dum. Däremot börjar du bli påfrestande.
Jag har inget nytt att säga. Ingenting har förändrats. Och ingenting kommer att förändras. Det känns så hårt att behöva säga det, men du verkar leva i en dröm om en framtid som inte finns. Jag blir inte ens smickrad längre, tvärtom mår jag dåligt över att du tvingar mig till en situation där jag måste bli kall mot dig. Du verkar inte vilja förstå mig. Du säger att du klarar av att bara vara vän, att du är tacksam för att du åtminstone får den, min vänskap.

Men sen pratar vi och så hamnar vi i samma hjulspår. Samma ord som studsar fram och tillbaka. Samma meningar som allt mer saknar innehåll, de blir bara tommare och tommare. Jag känner att jag dragit upp min mur, jag håller dig på avstånd. Det är inte som jag vill göra dig illa, men just nu känner jag bara att om jag ger dig minsta incitament så blir du helt till dig. Det blir så sentimentalt och kladdigt på något vis.

Jag drunknar i dina ord, dina känslor. Jag får ingen luft för du kramar mig så hårt. Släpp mig. Låt mig gå. Snälla...

***

Det känns faktiskt så. Du har fått panik, jag förstår det. Jag förstår dig bättre än vad du tror. Men det du inte verkar förstå är att ju hårdare du kramar desto mer vill jag fly. Jag besvarar inte dina känslor. Inte min mening att såra dig, det sista jag vill är att göra dig ledsen. Jag gillar dig, jag respekterar dig framförallt. Men jag älskar dig inte. Jag är inte kär i dig. Förlåt.

Men du gör det inte lätt för mig. Du smsar mig om nätterna, du vill prata med mig. Du vill hälsa på mig. Du vill att vi ska ses. Men jag säger nej. Tror att det är det bästa. Bara att du sprang på mig den där natten satte igång en flod av känslor som jag varken kan hantera eller besvara. Jag har sagt till dig att du ska backa, men du gör det inte. Tvärtom. Jag känner din panik.

Du tvingar mig att bli elak. Du verkar inte förstå trots att jag varit väldigt tydlig. Jag har sagt att jag inte kan besvara, att jag bara kan ge vänskap. Så snälla sluta tjata. Det enda det leder till är att jag kommer bli trängd in i ett hörn och sen slå bakut. Det har hänt förut och det är ingen skillnad med denna gång. Så jag ber dig att ta ett djupt andetag och tre steg bakåt. För såväl din egen som för min skull. Du behöver distans till mig. Jag är varken perfekt eller underbar. Jag är mänsklig.

Jag är jag.

***

Det var vad han sa till mig: ”Jag ska spela fotboll imorgon”. Det var han som tog initiativet, han som var den aggressiva, han som uppvaktade. Han fick kämpa för att få mig. Han som kysste mig. Förvisso jag som frågade om han skulle med hem. Men nej, han skulle spela fotboll imorgon. Que? Matchen var tydligen inte så pass viktig att han inte kunde stå full på nattklubben till klockan halv fem. Svensexa. Jag frågade honom om det var hans svensexa. Då skrattade han och sa nej, nej, nej. Och utifrån det så tolkade jag det som att han var singel. Eftersom han skrattade på det viset som han gjorde och samtidigt raggade så hårt på mig.

Fotboll my ass. Kollade upp dig. Du är inte singel. Du är en jäkla sambo! Fattar inte att man kan vara så oförsiktig att hångla upp mig mitt bland nattfolket, det finns ögon överallt. Speciellt om man är sambo. Men jag kan förstå fotbollsfrasen lite bättre nu. Var kanske inte riktigt läge för honom att säga ”eeeh, hoppsan, vet du vad, en kul grej… jag har tjej…” Men ”Jag ska spela fotboll”?? Sicken tomte. Men en väldigt snygg tomte måste jag säga.

Pratade även med L igår. Trevligt, han är kravlös och det gillar jag. R å andra sidan är suktande. Och M är inget alls. M är den som gått ur min värld. Han som såg mig i ögonen och log så varmt. Han som fick världen att stanna upp. M var den som fick mig att känna mig så speciell. Det är M jag är arg på.

L är ett tidsfördriv. En kul grej. Och det är ömsesidigt. R vet jag inte vad jag ska göra med. Han säger att han vill spendera sitt liv med mig. Nu hoppas jag verkligen han menar det på ett metamorfosiskt sätt för att säga något sådant efter fem dejter är lite väl magstarkt. Det är inte ens romantiskt. Och det är definitivt inte roligt.

***

Jag sprang på dig. Du såg bra ut. Jag såg väldigt bra ut. Tack och lov.
Men jag kunde inte låta bli. Jag frågade dig om du hade kvar mitt nummer. Du sa ja. Och jag sa att du gärna fick ringa mig. Du sa ok. Men du ringde aldrig. Och vet du vad. Det är helt okej. Det känns nästan bättre nu. Det känns som om jag kan släppa allt och gå vidare. Du har hängt kvar sålänge i min värld nu, kan inte riktigt förstå varför dock. Men tror att det är för att slutet blev så abrupt. Det blev så fel alltsammans bara. Men nu andas jag som vanligt igen. Kan ta djupa andetag utan att det spänner i bröstet.

Utgång i lördags, sjukt kul som vanligt. Det är galet underskattat att vara nykter på krogen. Som man kan skratta åt folk. Sicka tomtar det finns där ute. Men den där killen som fick mitt nummer, mycket snygg var han. Men enligt eniro är han även sambo. Allt sånt går fetbort. Jag är inte bruden som ger sig in ett triangeldrama. Det är aldrig värt det enligt min erfarenhet.
Men han var riktigt snygg. Credits till mig. Å andra sidan är jag knappast ful heller.

Man ska inte ta det man kan få, man ska ta det man vill ha. Punkt slut.
Jag är inte perfekt, men vacker ändå. Min nya filosofi. Perfekt är inget måste. Jag duger som jag är helt enkelt.
Och det gör du också.

----

Vad är egentligen själva tjusningen med jakten?
För en månad sen var jag knäckt över att du inte ville ha mig. Nu är jag irriterad på att senaste bytet är förälskad i mig. Varför vill man så gärna ha det man inte kan få medan det som är lättlägrat är fullständigt ointressant? Eller nu var jag hård. Fullständigt ointressant är han verkligen inte. Han är söt, snäll, rar och omtänksam. Han är en keeper. Så varför vill jag bara gå? Och jag vill inte bara gå, jag vill springa fort som bara den rent av. Långt bort och låtsas som om inget har hänt. Ser inte jag dig så ser inte du mig. Väldigt moget av mig? inte.

Men jag har det i mig, har alltid haft det. Parpaniken. Den får mig att tänka på jaktmarkerna, att jag vill ut och jaga. Nya offer, nya namn i den lilla svarta. Listan börjar bli lång nu. Allt är ju i och för sig väldigt relativt. Men övning ger helt klart färdighet.

Fan, nu fick jag ett sms. Han undrar var han har mig. Nu blev inte leken lika rolig längre. Jag vill verkligen inte såra honom. Men jag kan inte möta upp med samma känslor. Inte just nu. Jag är inte över den andre än. Jag är inte redo. Det går för snabbt. Hur gick det här till?

Hur hamnade jag här?

Jag fixar inte sånt här. Kravdelen. Förväntningarna. Jag känner hur jag kvävs. Jag vet att det låter märkligt. Speciellt om man läser det jag skrivit tidigare. Det stämmer inte. Pusselbitarna passar inte varandra. Det är inte logiskt, jag vet det. Och trots den vetskapen så kan jag inte hjälpa det, jag kan inte hindra paniken. De förhållanden jag har bakom mig har alla varit väldigt komplicerade, för det har varit byten som varit så svåra att fånga, några rentav omöjliga. Men så fort jag kan döda på första hugget så vill jag inte äta upp min middag. Varför?

Jaktlyckan blir kortvarig. För helt plötsligt inser jag att bytet är en människa, en människa som jag kommer såra, göra besviken. Som kommer bli ledsen på mig. Jag vill inte såra. Jag vill bara jaga. Jag borde ha vetat bättre. Jag har jagat för länge. Jag kan den här leken, jag spelar enligt reglerna oftast. Men nu fuskade jag på nåt vis. Jag visste det. Jag såg din sårbarhet, din ärlighet. Jag tycker egentligen väldigt mycket om dig. Jag respekterar dig djupt. Ditt allvar -jag såg det. Och ändå tog jag jacket, trofén. Ett nummer till på listan. Ett namn. Ditt namn.

Förlåt.

***

Jag var i mitt esse. Jag var vacker, stolt och glad. Jag ägde stället, hade kontroll. Jag var åtrådd och eftertraktad. Du var där. Du såg mig. Vi hälsade. Jag log mot dig. Du såg mig bli uppvaktad, du såg mig flörta. Du såg att jag inte var din längre. Du såg att jag gått vidare. Utan dig. Du är inte längre en del av mitt liv. Och nu fick du se det.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera. Hade det slutat annorlunda om jag låtit dig sova hos mig den där natten? Hade du vänt tillbaka om jag inte börjat tvivla så snabbt? Jag undrar om det egentligen inte är så att det är jag som avslutat det hela och inte du. Jag var den som ställde krav, jag var den som sa nej, jag var den som markerade i helgen. Undrar vad du tänker. Medger att jag vill att du ska sakna mig. Åtminstone lite. För jag saknar faktiskt dig. Lite.

Försöker gå vidare, har gått vidare. Träffar andra nu. Men du är ändå kvar i mitt huvud. Även om jag skakat av dig så finns du fortfarande i min tanke. Du dyker upp lite då o då. Särskilt på natten när jag är ensam. Ensam, varm och utan dig vid min sida. Ingen arm som håller om mig. Men jag mår bra. Jag känner mig vacker. Jag är vacker. Jag tror du saknar mig lite. Jag vet att du tycker om mig. Men jag skrämmer dig nog lite också. Jag tror inte du har självförtroende nog för att klara av mig. För jag kräver det. Annars går man under. Men jag skulle aldrig göra något. Det är sanningen. Jag kan mingla, skratta, prata, flörta. Men jag skulle aldrig vara otrogen. För mig är det allt eller inget som gäller.

Som singel kan jag svina rejält. Tro mig.
Som flickvän släpper jag bara fram det för dig. Ingen annan. Bara du. För då är du speciell för mig. Den jag tänker på. Den jag fantiserar om. Den jag vill ha. Nu är jag singel igen.

Se upp där ute?

***

Du är en LEDARE/äventyrare

Du söker utmaningar i ditt liv. Du är en modig, hårdhudad, självständig och orädd filosof som gillar att fundera på idéer och problem ordentligt innan du tar ett beslut. Du har lätt för att fokusera och är uthållig, systematisk och skicklig när du håller på med dina intressen eller eftersträvar dina mål.

Du är självsäker och du uppskattar de möjligheter du ges när du arbetar hårt.

Du har mycket energi, tänker snabbt, tar beslut fortare än andra och ogillar onödiga regler. Du har även ett rationellt förhållningssätt till andra människor, saker och idéer.

Du gillar inte att småprata och därmed tycker du inte att det finns någon anledning till att stå och tala med människor du inte har något gemensamt med. Du söker dig istället till män och kvinnor som kan utmana ditt snabba intellekt och som är rappa i sina kommentarer.

Du är okonventionell i dina attityder och värderingar och du kan anses oförskämd. Du gillar spontana människor och du är en spännande, mycket drivande och krävande vän och kollega.


Kunde inte sagt det bättre själv...

***

Det största sveket av dem alla är Du. Du övergav mig. Valde bort mig. Först valde du flaskan. Sen henne. Men aldrig mig. Du förstår inte min ilska. Du ser inte det sår du gjort i mig. Det är djupt. Det har blött så mycket i så många år nu. Hur mycket jag än försöker förlåta dig, hur mycket bandage jag än lindar, så får du det fortfarande att blöda. Ingen annan kan få mig att känna mig så värdelös. Så bortbytt. Så oduglig.

Du ser bara ditt eget lidande. Du har din smärta. Och mitt i den så glömmer du mig. Jag ropar, jag viftar, jag gör allt för att få din uppmärksamhet. Din kärlek. Då och då ser du mig, bekräftar mig, får mig att känna mig älskad. Men sen försvinner du. Du sviker. Och jag börjar blöda igen. Det är en smärta som är olidlig.

När jag kämpade mot flaskan försökte jag allt. Jag slog dig, jag kramade dig. Jag hatade dig, jag älskade dig. Jag skrek på dig, jag pratade med dig. Men inget hjälpte. Det var inte jag som var lösningen. Det förstår jag nu. Sen valde du henne. Och helt plötsligt var jag djävulen. Hennes hat mot mig färgade dig. Och du valde alltid hennes sida. Varför det? Varför stod du aldrig upp för mig? Varför svalde du hennes gift?

Du tror inte att jag behöver dig. Så fel du har.
Jag vill att det ska sluta blöda. Jag vill bli hel igen.
Pappa, hör du det. Jag vill bli hel. Jag vill sluta känna mig så tom.
Jag vill känna mig älskad igen.

***

Jag vaknade upp imorse och gillade mig själv.
Mitt hår var rufsigt, sminket från gårdagens fest var utsmetat, ögonen trötta. Men jag log.
Jag tittade på mig själv i spegeln och log. Tyckte om det jag såg.
Fan vad snygg jag är ändå. Det var vad jag tänkte. Och så log jag.

Jag har kommit en bit på vägen. Jag har fortfarande inte sprungit på dig än. Kanske jag aldrig kommer göra det. Men det hade förvånat mig. Antagligen blir det när jag minst anar det. Men som det känns idag, så skulle jag klara av det.
Hyfsat i alla fall. Och det är mycket bättre än inte alls.

Jag är ingen vissen viol. Jag är beundransvärd. Jag är vacker. Och jag överlever alltid. Även dig. Jag lever. Jag älskar. Jag kan känna blodet i mina ådror.

Sjukt snygga ben har jag i alla fall. Så det så.
Du kommer sakna att ha dom lindade runt dig.

Too bad. Jag gillade att ha dem runt dig. Men det finns fler. Du är långt ifrån den ende där ute.

***

Ett tag hoppades jag att du skulle komma tillbaka till mig.
Men så insåg jag det.
Jag hade dig aldrig.

Hur ska du kunna vända tillbaka ifall du aldrig varit hos mig.
Det var du som hade mig.
Men du tog inte hand om mig.

Men jag kommer inte tillbaka till dig.
Var så säker.

***

Jag läker.
Kan känna det inom mig.
Sorgen finns fortfarande kvar, besvikelsen över den du visade dig vara. Men jag kan också se mitt egna ansvar i det hela. Jag är inte alldeles lätt, jag vet det. Men det ursäktar inget. Jag framstår som sorglös, glad och okomplicerad. Jag skrattar ofta, mycket och länge. Det förleder lite. Får dig att tro att jag är lättsam. Och det är jag också. På ett sätt. Men på många andra inte.

Tittar du mig djupt in i ögonen så kan du nog se den. Min sorgsenhet. Min kamp. Min sårbarhet. Mitt allvar.

Men du tittade aldrig. Det skulle ha krävt att du analyserade mig. Såg igenom mig. Och det gjorde du inte. Är det därför du tror att du kan ringa mig mitt i natten? Och sen bli sur för att du inte får krypa ner i min säng? Eller nej, jag tar tillbaka den tanken. Det har faktiskt inte alls med mig att göra. Det visar bara på hur omogen du egentligen är. Du vill leka din lek. Och jag låter dig göra det. Men jag vill inte själv vara med. Du får leka utan mig helt enkelt. Jag kan inte låta bli att hoppas att du en dag inser vad du gick miste om. Att du gick miste om mig. Vi hade varit ett bra team du och jag. Det hade blivit mycket skratt med mig. Jag hade blivit din bästa vän. Stått vid din sida, varit dig lojal, gett dig min kärlek. Men du var inte redo. Du kunde inte ge detsamma tillbaka. Och det är mitt enda krav.

Jag hörde något idag som fick mig att tänka efter, att stanna upp i min tanke. "Varför ska jag egentligen vara deppig? Den ende som blir ledsen är ju jag" Det ligger något i dem orden. Det är väldigt kloka ord. Varför ska jag sörja dig? Varför har jag kvar dig i min värld, i mina tankar? För den ende som blir ledsen är ju jag. Och vad får jag ut av det egentligen? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Speciellt inte när du ligger och håller om en annan. Varför ska jag då tänka mer på dig?

Nej fan, jag tror jag ska börja jogga på måndag. Det får mig säkert att börja tänka på annat. Åtminstone kommer jag bli sur för att min kondition inte var bättre. Kan fokusera på det istället. Mig själv.

***

Du ringde mig inatt.
Jag tror inte du vet att jag vet.
Eller så vet du men du tror att jag inte kan motstå dig.

Det kan jag.

Balsam för min själv att få säga nej. Mitt ego hoppar glädjeskutt idag. Jag vet inte vad du håller på med just nu. Förstår inte riktigt hur du tänker om jag ska vara ärlig. Har hon dissat dig? Var det därför du kom att tänka på mig? Du ville hem till mig och sova. Du ville hålla om mig.

Jag är inte din att hålla om längre.

Jag tror inte du har förstått min styrka. Du har felbedömt mig grovt. Det är vad jag tror. Jag var ärlig mot dig och sa att jag tyckte om dig. Och nu tror du att du har mig lindad runt dig. Så fel du har. Försöker du äta kakan och samtidigt ha den kvar? Men jag gör det enkelt för dig. Jag går. Jag har lämnat dig. Jag har tagit tillbaka mitt hjärta.

Det är inte ditt längre.

Men jag vaknade imorse och för en gång skull vaknade jag inte arg. Detta glödande raseri som fått mig att överleva dagarna är lite som bortblåst. Det betyder inte att jag förlåtit dig. Det betyder inte att jag inte är sårad. För det är jag. Och jag är arg. Men jag är inte rasande. Jag vaknade helt enkelt med ett lugn inombords. Ett lugn jag inte känt på länge. Jag spottar inte på dig idag. Jag tycker nästan lite synd om dig. Men jag erkänner att det fascinerar mig hur grovt du underskattar mig. Du har inte fattat. Du har inte sett. Min styrka. Jag är stark.

Starkare än du.

***

Hur kommer det sig att man, eller i alla fall jag, bara kan se mitt eget värde genom någon annans ögon? Varför krävs det en annan människas ord om mig för att jag ska kunna tro på det jag sagt till mig själv? Att när en man tittar på mig med värme och uppskattning i sina ögon, det är då jag känner mig vacker. Men tittar jag på mig själv i spegeln och säger samma saker så känns orden så falska. Så väldigt tomma?

Hur kommer det sig? Jag är undrande. Ifrågasättande av mig själv. Varför är inte jag stark nog att kunna bekräfta mig själv? Varför måste jag se det i någon annans ögon? Varför vågar jag inte tro på mina egna ord? Jag ser bara allt det jag föraktar hos mig själv. Mina brister. Mina fel.

Samtidigt så undrar jag vad det är jag begär av mig själv? Perfektion? Varför det i så fall? Skulle det göra mig lyckligare? Större bröst, mindre midja ?är det det som är lycka? Vem har sagt det? När blev det fastslaget?

Jag kan skratta åt mig själv. När det gäller min förmåga. Men inte min kropp. Då är jag gravallvarlig. Då intar jag försvar. Fräser rent av. Och innan ni frågar så svarar jag; nej jag är inte tjock. Jag är inte smal heller. Jag är ganska normal egentligen. Inte platt mage med rutor, men inte så att det hänger över byxkanten heller för den delen. Mina bröst är dock små. Men när jag har bra dagar så tycker jag att dem är väldans söta. Rent av fina. Men aldrig stora. För det är dem bara inte. När jag var yngre funderade jag på att operera mig. Men valde att låta bli. Och jag väljer fortfarande att låta bli. Jag är den jag är. Och jag duger. Det är det jag jobbar på. Att tro på de orden: Jag duger.

Varför är jag så rädd för att inte vara vacker nog?

***

Du behandlade mig som skräp. Som om jag var dum. Du lekte med mig. Du är så förbannat feg! Jag äcklas av dig. Jag är så arg på dig. Jag har aldrig varit så här nära att hata någon förut.

Nu är jag glad att jag inte har din doft brännande på min hud. Att det var ett tag sen vi sågs. Jag förstår nu varför. ?Mycket på jobbet?. Ett sånt skitsnack. Du har hennes doft på din kropp. Hon har din.

Det gör så fruktansvärt ont. Jag medger det. Jag vet att jag är arg. Jag försöker vara starkt. Det går hyfsat bra ändå. Men det gör ont. Det värker. Det bultar. Av smärta.

Du är inte värd mina tårar längre. Jag har gråtit vad jag ska över dig. Jag håller det inom mig. Jag väljer ilskan. Den gör mig mer konstruktiv. Den får mig att skriva. Att ventilera. Att skrika och att bråka. Den får mig att förakta dig. Att se ner på dig. För vem tror du att du är?

Jag växer inte på träd.
Jag är unik.
Jag är vacker.
Jag är underbar.

Jag spottar på dig. Jag är bättre än dig. Jag håller mitt huvud högt. Min rygg är rak.
Det är du som ska skämmas.
Inte jag.

Jag väljer ilskan.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att se framåt och inte bakåt. Snart kommer du vara ett minne. En parantes i mitt liv. Något som visade sig inte betyda så mycket ändå. Jag kommer kunna tänka på dig och bara lugnt konstatera fakta utan att bli upprörd. Du är inget jag inte kan hantera. Du är en fegis. Fegisar är inte värda min tid.

Jag håller mitt huvud högt.
Jag sätter plåster på mitt hjärta.
Jag överlever.

***

Jag föll ett hack till nu. Ett hack närmare botten?
Eller snarare ett steg tillbaka.
Igår klättrade jag på stegen. Upp ur avgrunden. Sökte mig mot ljuset.
Idag föll jag ner igen.
Du är officiellt tillsammans med henne. Nu vet alla. Du valde henne.
Inte för att jag vill ha dig längre.
Men det är vad alla kommer tro.

Du fick mig att snubbla. Jag ramlade och slog i knäna. Som de svider, det gör så fruktansvärt ont! Det blöder rent av. Jag satt och tittade på dem ett tag. Funderade på hur jag skulle ta hand om dem bäst. Jag grät. Jag hulkade. Jag frågade mig själv varför jag ramlade. Varför såg jag inte fällan? Så hittade jag plåster. Kraften kom tillbaka, jag blev irriterad. Fick färg på kinderna igen. Blev arg på dig.

Och nu blev jag ledsen. Den där isen i magen kom så snabbt. Sög fast mitt inre. Naglade mig fast i stolen. Benen tappade kraft. Jag höll andan ett tag. Slutade andas bara. Den kändes. Tack för den din lilla fegis.

Ilskan är på väg tillbaka. Jag känner den inom mig. Den kväver isen, värmer den. Tinar upp mig. Jag tycker nästan synd om dig. Kan inte vara lätt att vara du. Att vara så feg. Att vara så rädd för att inte bli omtyckt. Jag har genomskådat dig. Du är rädd. Du är feg.

Och vet du vad?

Jag tycker inte om dig.

***