congeniality

Det känns faktiskt så. Du har fått panik, jag förstår det. Jag förstår dig bättre än vad du tror. Men det du inte verkar förstå är att ju hårdare du kramar desto mer vill jag fly. Jag besvarar inte dina känslor. Inte min mening att såra dig, det sista jag vill är att göra dig ledsen. Jag gillar dig, jag respekterar dig framförallt. Men jag älskar dig inte. Jag är inte kär i dig. Förlåt.

Men du gör det inte lätt för mig. Du smsar mig om nätterna, du vill prata med mig. Du vill hälsa på mig. Du vill att vi ska ses. Men jag säger nej. Tror att det är det bästa. Bara att du sprang på mig den där natten satte igång en flod av känslor som jag varken kan hantera eller besvara. Jag har sagt till dig att du ska backa, men du gör det inte. Tvärtom. Jag känner din panik.

Du tvingar mig att bli elak. Du verkar inte förstå trots att jag varit väldigt tydlig. Jag har sagt att jag inte kan besvara, att jag bara kan ge vänskap. Så snälla sluta tjata. Det enda det leder till är att jag kommer bli trängd in i ett hörn och sen slå bakut. Det har hänt förut och det är ingen skillnad med denna gång. Så jag ber dig att ta ett djupt andetag och tre steg bakåt. För såväl din egen som för min skull. Du behöver distans till mig. Jag är varken perfekt eller underbar. Jag är mänsklig.

Jag är jag.

***