En resa genom tiden
Sitter på ett tåg någonstans i Sverige och är på väg hem. Jag är både gammal och ung. Min resa såhär långt har varken varit enkel eller bekväm samtidigt har jag det bra. Men jag bär på djupa sår. Sår som lätt kan börja blöda igen. Och jag tror det är på grund av dem som jag så lätt känner mig övergiven. Oälskad och oduglig. Det ligger som ett svart litet frö långt inne i mig. Nere i magen. Och då och då växer det. Blir en stor taggig svart boll i mitt inre som äter på mina tankar. Den får näring av min osäkerhet och jag tappar tron på mig själv.
Jag är dotter till en alkoholist. Min brors moder är gravt missbrukande. Och hon hatar mig. MIn far har bett mig om faderskapstest och min mor var utbränd. Min andra bror flyttade hemifrån och jag blev ensam kvar. Jag såg på nära håll hur min hjälte, min idol -min älskade far, föll till marken och tappade sin glans. Han blev mänsklig. Jag fick se honom bitter och sårbar. Men framförallt fick jag se honom halsa sprit. Han svettades sorg på något vis. Jag kunde se ångesten i hans ögon. Doften av hans panik fyllde mina lungor under en lång tid.
Och det där testet. Jag sa nej. Jag vägrade göra ett faderskapstest. Än idag känns det, jag har ett ärr i mitt hjärta efter den kvällen. Dina ord ekar fortfarande i mitt huvud. Jag var 16 år och du drog bort mattan under mina fötter. Du fick mig att tappa all luft och det tog lång tid för mig att börja andas igen. Den natten grät jag mig till sömns, liggandes i fosterställning på farfars matta i min lilla etta. Det enda vapen jag hade, det var att säga nej. Mitt enda sätt att vägra galenskapen som kröp allt närmare mina tankar.
Men jag styr mitt egna öde. Jag väljer själv att inte bli ett offer. Jag går rak i ryggen och jag försöker att svälja den där klumpen så ofta jag kan. Jag har bra dagar och jag har dåliga. Jag försöker vara stark.
Jag älskar min pappa. Jag förstår honom inte, jag kan inte begripa hans val alltid. Ibland tycker jag inte ens om honom. Men jag älskar honom djupt. Det kommer jag alltid att göra. En dag kommer jag även ha förlåtit honom. Ärret kommer bli mindre, blekna med tiden. Idag är en bra dag.
***
Jag är dotter till en alkoholist. Min brors moder är gravt missbrukande. Och hon hatar mig. MIn far har bett mig om faderskapstest och min mor var utbränd. Min andra bror flyttade hemifrån och jag blev ensam kvar. Jag såg på nära håll hur min hjälte, min idol -min älskade far, föll till marken och tappade sin glans. Han blev mänsklig. Jag fick se honom bitter och sårbar. Men framförallt fick jag se honom halsa sprit. Han svettades sorg på något vis. Jag kunde se ångesten i hans ögon. Doften av hans panik fyllde mina lungor under en lång tid.
Och det där testet. Jag sa nej. Jag vägrade göra ett faderskapstest. Än idag känns det, jag har ett ärr i mitt hjärta efter den kvällen. Dina ord ekar fortfarande i mitt huvud. Jag var 16 år och du drog bort mattan under mina fötter. Du fick mig att tappa all luft och det tog lång tid för mig att börja andas igen. Den natten grät jag mig till sömns, liggandes i fosterställning på farfars matta i min lilla etta. Det enda vapen jag hade, det var att säga nej. Mitt enda sätt att vägra galenskapen som kröp allt närmare mina tankar.
Men jag styr mitt egna öde. Jag väljer själv att inte bli ett offer. Jag går rak i ryggen och jag försöker att svälja den där klumpen så ofta jag kan. Jag har bra dagar och jag har dåliga. Jag försöker vara stark.
Jag älskar min pappa. Jag förstår honom inte, jag kan inte begripa hans val alltid. Ibland tycker jag inte ens om honom. Men jag älskar honom djupt. Det kommer jag alltid att göra. En dag kommer jag även ha förlåtit honom. Ärret kommer bli mindre, blekna med tiden. Idag är en bra dag.
***
Kommentarer
Trackback
