congeniality

Du fortsätter stressa mig. Har dig på msn nu. Du pratar känslor. Du pratar om hur mycket du tycker om mig. Hur gärna du vill att det ska bli vi. Att du känner dig dum.

Du är allt annat än dum. Däremot börjar du bli påfrestande.
Jag har inget nytt att säga. Ingenting har förändrats. Och ingenting kommer att förändras. Det känns så hårt att behöva säga det, men du verkar leva i en dröm om en framtid som inte finns. Jag blir inte ens smickrad längre, tvärtom mår jag dåligt över att du tvingar mig till en situation där jag måste bli kall mot dig. Du verkar inte vilja förstå mig. Du säger att du klarar av att bara vara vän, att du är tacksam för att du åtminstone får den, min vänskap.

Men sen pratar vi och så hamnar vi i samma hjulspår. Samma ord som studsar fram och tillbaka. Samma meningar som allt mer saknar innehåll, de blir bara tommare och tommare. Jag känner att jag dragit upp min mur, jag håller dig på avstånd. Det är inte som jag vill göra dig illa, men just nu känner jag bara att om jag ger dig minsta incitament så blir du helt till dig. Det blir så sentimentalt och kladdigt på något vis.

Jag drunknar i dina ord, dina känslor. Jag får ingen luft för du kramar mig så hårt. Släpp mig. Låt mig gå. Snälla...

***