congeniality

Du behandlade mig som skräp. Som om jag var dum. Du lekte med mig. Du är så förbannat feg! Jag äcklas av dig. Jag är så arg på dig. Jag har aldrig varit så här nära att hata någon förut.

Nu är jag glad att jag inte har din doft brännande på min hud. Att det var ett tag sen vi sågs. Jag förstår nu varför. ?Mycket på jobbet?. Ett sånt skitsnack. Du har hennes doft på din kropp. Hon har din.

Det gör så fruktansvärt ont. Jag medger det. Jag vet att jag är arg. Jag försöker vara starkt. Det går hyfsat bra ändå. Men det gör ont. Det värker. Det bultar. Av smärta.

Du är inte värd mina tårar längre. Jag har gråtit vad jag ska över dig. Jag håller det inom mig. Jag väljer ilskan. Den gör mig mer konstruktiv. Den får mig att skriva. Att ventilera. Att skrika och att bråka. Den får mig att förakta dig. Att se ner på dig. För vem tror du att du är?

Jag växer inte på träd.
Jag är unik.
Jag är vacker.
Jag är underbar.

Jag spottar på dig. Jag är bättre än dig. Jag håller mitt huvud högt. Min rygg är rak.
Det är du som ska skämmas.
Inte jag.

Jag väljer ilskan.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att se framåt och inte bakåt. Snart kommer du vara ett minne. En parantes i mitt liv. Något som visade sig inte betyda så mycket ändå. Jag kommer kunna tänka på dig och bara lugnt konstatera fakta utan att bli upprörd. Du är inget jag inte kan hantera. Du är en fegis. Fegisar är inte värda min tid.

Jag håller mitt huvud högt.
Jag sätter plåster på mitt hjärta.
Jag överlever.

***