congeniality

Hur kommer det sig att man, eller i alla fall jag, bara kan se mitt eget värde genom någon annans ögon? Varför krävs det en annan människas ord om mig för att jag ska kunna tro på det jag sagt till mig själv? Att när en man tittar på mig med värme och uppskattning i sina ögon, det är då jag känner mig vacker. Men tittar jag på mig själv i spegeln och säger samma saker så känns orden så falska. Så väldigt tomma?

Hur kommer det sig? Jag är undrande. Ifrågasättande av mig själv. Varför är inte jag stark nog att kunna bekräfta mig själv? Varför måste jag se det i någon annans ögon? Varför vågar jag inte tro på mina egna ord? Jag ser bara allt det jag föraktar hos mig själv. Mina brister. Mina fel.

Samtidigt så undrar jag vad det är jag begär av mig själv? Perfektion? Varför det i så fall? Skulle det göra mig lyckligare? Större bröst, mindre midja ?är det det som är lycka? Vem har sagt det? När blev det fastslaget?

Jag kan skratta åt mig själv. När det gäller min förmåga. Men inte min kropp. Då är jag gravallvarlig. Då intar jag försvar. Fräser rent av. Och innan ni frågar så svarar jag; nej jag är inte tjock. Jag är inte smal heller. Jag är ganska normal egentligen. Inte platt mage med rutor, men inte så att det hänger över byxkanten heller för den delen. Mina bröst är dock små. Men när jag har bra dagar så tycker jag att dem är väldans söta. Rent av fina. Men aldrig stora. För det är dem bara inte. När jag var yngre funderade jag på att operera mig. Men valde att låta bli. Och jag väljer fortfarande att låta bli. Jag är den jag är. Och jag duger. Det är det jag jobbar på. Att tro på de orden: Jag duger.

Varför är jag så rädd för att inte vara vacker nog?

***