En ny reflektion
Jag läker.
Kan känna det inom mig.
Sorgen finns fortfarande kvar, besvikelsen över den du visade dig vara. Men jag kan också se mitt egna ansvar i det hela. Jag är inte alldeles lätt, jag vet det. Men det ursäktar inget. Jag framstår som sorglös, glad och okomplicerad. Jag skrattar ofta, mycket och länge. Det förleder lite. Får dig att tro att jag är lättsam. Och det är jag också. På ett sätt. Men på många andra inte.
Tittar du mig djupt in i ögonen så kan du nog se den. Min sorgsenhet. Min kamp. Min sårbarhet. Mitt allvar.
Men du tittade aldrig. Det skulle ha krävt att du analyserade mig. Såg igenom mig. Och det gjorde du inte. Är det därför du tror att du kan ringa mig mitt i natten? Och sen bli sur för att du inte får krypa ner i min säng? Eller nej, jag tar tillbaka den tanken. Det har faktiskt inte alls med mig att göra. Det visar bara på hur omogen du egentligen är. Du vill leka din lek. Och jag låter dig göra det. Men jag vill inte själv vara med. Du får leka utan mig helt enkelt. Jag kan inte låta bli att hoppas att du en dag inser vad du gick miste om. Att du gick miste om mig. Vi hade varit ett bra team du och jag. Det hade blivit mycket skratt med mig. Jag hade blivit din bästa vän. Stått vid din sida, varit dig lojal, gett dig min kärlek. Men du var inte redo. Du kunde inte ge detsamma tillbaka. Och det är mitt enda krav.
Jag hörde något idag som fick mig att tänka efter, att stanna upp i min tanke. "Varför ska jag egentligen vara deppig? Den ende som blir ledsen är ju jag" Det ligger något i dem orden. Det är väldigt kloka ord. Varför ska jag sörja dig? Varför har jag kvar dig i min värld, i mina tankar? För den ende som blir ledsen är ju jag. Och vad får jag ut av det egentligen? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Speciellt inte när du ligger och håller om en annan. Varför ska jag då tänka mer på dig?
Nej fan, jag tror jag ska börja jogga på måndag. Det får mig säkert att börja tänka på annat. Åtminstone kommer jag bli sur för att min kondition inte var bättre. Kan fokusera på det istället. Mig själv.
***
Kan känna det inom mig.
Sorgen finns fortfarande kvar, besvikelsen över den du visade dig vara. Men jag kan också se mitt egna ansvar i det hela. Jag är inte alldeles lätt, jag vet det. Men det ursäktar inget. Jag framstår som sorglös, glad och okomplicerad. Jag skrattar ofta, mycket och länge. Det förleder lite. Får dig att tro att jag är lättsam. Och det är jag också. På ett sätt. Men på många andra inte.
Tittar du mig djupt in i ögonen så kan du nog se den. Min sorgsenhet. Min kamp. Min sårbarhet. Mitt allvar.
Men du tittade aldrig. Det skulle ha krävt att du analyserade mig. Såg igenom mig. Och det gjorde du inte. Är det därför du tror att du kan ringa mig mitt i natten? Och sen bli sur för att du inte får krypa ner i min säng? Eller nej, jag tar tillbaka den tanken. Det har faktiskt inte alls med mig att göra. Det visar bara på hur omogen du egentligen är. Du vill leka din lek. Och jag låter dig göra det. Men jag vill inte själv vara med. Du får leka utan mig helt enkelt. Jag kan inte låta bli att hoppas att du en dag inser vad du gick miste om. Att du gick miste om mig. Vi hade varit ett bra team du och jag. Det hade blivit mycket skratt med mig. Jag hade blivit din bästa vän. Stått vid din sida, varit dig lojal, gett dig min kärlek. Men du var inte redo. Du kunde inte ge detsamma tillbaka. Och det är mitt enda krav.
Jag hörde något idag som fick mig att tänka efter, att stanna upp i min tanke. "Varför ska jag egentligen vara deppig? Den ende som blir ledsen är ju jag" Det ligger något i dem orden. Det är väldigt kloka ord. Varför ska jag sörja dig? Varför har jag kvar dig i min värld, i mina tankar? För den ende som blir ledsen är ju jag. Och vad får jag ut av det egentligen? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Speciellt inte när du ligger och håller om en annan. Varför ska jag då tänka mer på dig?
Nej fan, jag tror jag ska börja jogga på måndag. Det får mig säkert att börja tänka på annat. Åtminstone kommer jag bli sur för att min kondition inte var bättre. Kan fokusera på det istället. Mig själv.
***
Kommentarer
Trackback
