Jag lever farligt nära kanten nu
Skit skit skit. Jag vill ha det så mycket. Jag dagdrömmer om det. Spelar upp ett helt nytt liv. Ett där jag är lycklig igen.
Men jag är rädd. Rädd att jag ska falla ännu djupare ner i depressionens mörker om jag inte får det. Vad gör jag då?
Går till plan B antar jag, men jag vill inte plan B!! Jag vill att plan A ska funka. Jag vill det så mycket att jag blir orolig för mig själv. Blir orolig över hur jag kommer må om jag inte får det. Om jag måste fortsätta så här. Jag vill inte. Jag gråter av bara tanken. Känner sorgen äta mig igen, mörkret i magen växa.
Snälla snälla snälla....
***
Men jag är rädd. Rädd att jag ska falla ännu djupare ner i depressionens mörker om jag inte får det. Vad gör jag då?
Går till plan B antar jag, men jag vill inte plan B!! Jag vill att plan A ska funka. Jag vill det så mycket att jag blir orolig för mig själv. Blir orolig över hur jag kommer må om jag inte får det. Om jag måste fortsätta så här. Jag vill inte. Jag gråter av bara tanken. Känner sorgen äta mig igen, mörkret i magen växa.
Snälla snälla snälla....
***
Suck
Trött jag blir!
Skitchef som inte tar tag i saker utan agerar som en struts och stoppar huvudet i sanden!
Jag förstår att det inte är jättekul, men det ingår i rollen! Pallar man inte trycket så byt jobb!
Är så himla less på alla dåliga chefer i det här landet, de som inte tar tag i sina uppgifter -sina förbannade skydligheter, de som manipulerar sina anställda och de som inte ens har vett att behandla en med respekt. SÅ TRÖTT PÅ DET!
Vill bort, vill härifrån. Pallar inte psykisk krigsföring, att konstant bli ifrågasatt. Att bli behandlad som ett pucko.
Jag är inget barn, jag har bott själv i 10 år nu, jag kan ta hand om mig själv. Låt mig vara ditt jävla as. Ursäkta språket, men jag är för frustrerad. Har gått över gränsen och orkar inte vara artig längre.
BLÄ
***
Skitchef som inte tar tag i saker utan agerar som en struts och stoppar huvudet i sanden!
Jag förstår att det inte är jättekul, men det ingår i rollen! Pallar man inte trycket så byt jobb!
Är så himla less på alla dåliga chefer i det här landet, de som inte tar tag i sina uppgifter -sina förbannade skydligheter, de som manipulerar sina anställda och de som inte ens har vett att behandla en med respekt. SÅ TRÖTT PÅ DET!
Vill bort, vill härifrån. Pallar inte psykisk krigsföring, att konstant bli ifrågasatt. Att bli behandlad som ett pucko.
Jag är inget barn, jag har bott själv i 10 år nu, jag kan ta hand om mig själv. Låt mig vara ditt jävla as. Ursäkta språket, men jag är för frustrerad. Har gått över gränsen och orkar inte vara artig längre.
BLÄ
***
Trasig
Jag har gått sönder.
Nånting längst därinne är trasigt. Jag kan känna det. Den svarta taggiga bollen i mitt bröst är tillbaka.
Satt uppe i natt, kunde inte sova.
Jag får inte luft.
Kan inte andas djupa andetag. Det sitter något smärtsamt i vägen. Mitt hjärta bultar med vemod.
Jag tittade på dig och såg hur du andades, men jag fick ingen ro.
Det gör ont.
Jag förstår ingenting. Jag är så djupt olycklig. Kan inte sluta gråta.
Ville åka hem mitt i natten, ville inte krypa ner bredvid dig. Vet inte varför.
Det skriker.
Det svarta inom mig vrålar. Jag hör ingenting för allt brus. Känner mig fångad.
Jag sitter fast i mig själv och jag skriker. Vrålar ut min frustration och olycka. Men inga ljud kommer ur min mun.
Jag är tyst.
Jag säger ingenting till dig. Jag vill straffa dig med min tystnad. Jag känner mig avvisad.
Vrålet inom mig är så argt, det skriker att jag är sönder -att någonting där inne är trasigt. Så länge som jag har kvävt det, tryckt undan det svarta, inte velat lyssna. Jag ville fortsätta må bra, jag ville fortsätta vara lycklig. Men skriket kväver mig. Det äter upp mig inifrån.
Jag kan inte sluta gråta.
***
Nånting längst därinne är trasigt. Jag kan känna det. Den svarta taggiga bollen i mitt bröst är tillbaka.
Satt uppe i natt, kunde inte sova.
Jag får inte luft.
Kan inte andas djupa andetag. Det sitter något smärtsamt i vägen. Mitt hjärta bultar med vemod.
Jag tittade på dig och såg hur du andades, men jag fick ingen ro.
Det gör ont.
Jag förstår ingenting. Jag är så djupt olycklig. Kan inte sluta gråta.
Ville åka hem mitt i natten, ville inte krypa ner bredvid dig. Vet inte varför.
Det skriker.
Det svarta inom mig vrålar. Jag hör ingenting för allt brus. Känner mig fångad.
Jag sitter fast i mig själv och jag skriker. Vrålar ut min frustration och olycka. Men inga ljud kommer ur min mun.
Jag är tyst.
Jag säger ingenting till dig. Jag vill straffa dig med min tystnad. Jag känner mig avvisad.
Vrålet inom mig är så argt, det skriker att jag är sönder -att någonting där inne är trasigt. Så länge som jag har kvävt det, tryckt undan det svarta, inte velat lyssna. Jag ville fortsätta må bra, jag ville fortsätta vara lycklig. Men skriket kväver mig. Det äter upp mig inifrån.
Jag kan inte sluta gråta.
***
Jag drömmer mig bort
Jag drömmer mig bort till varmare breddgrader. Och du är med mig i drömmen.
Du och Jag.
Hand i hand.
Njutandes av varandras sällskap
Du kom i lördags för att sägs hej. Och M var där. Kanske han såg oss, kanske inte. Jag vet faktiskt inte för jag såg inte honom. Men det gör mig inget. Och det är så befriande att känna så. Drömde om det inatt. Det var en konstig dröm. Men när jag vaknade så låg du lugnt sovandes bredvid mig. Jag kröp ihop mot din rygg och andades in din doft. La min arm runt dig och kände hur du instinktivt tog min hand i sömnen. Och så somnade jag om.
Jag är glad för att du kommit in i mitt liv.
Jag har en ny nyckel på min knippa.
Jag har dina kläder och din tandborste hos mig.
Jag tror på oss.
Jag mår bra.
Jag är lycklig.
***
Du och Jag.
Hand i hand.
Njutandes av varandras sällskap
Du kom i lördags för att sägs hej. Och M var där. Kanske han såg oss, kanske inte. Jag vet faktiskt inte för jag såg inte honom. Men det gör mig inget. Och det är så befriande att känna så. Drömde om det inatt. Det var en konstig dröm. Men när jag vaknade så låg du lugnt sovandes bredvid mig. Jag kröp ihop mot din rygg och andades in din doft. La min arm runt dig och kände hur du instinktivt tog min hand i sömnen. Och så somnade jag om.
Jag är glad för att du kommit in i mitt liv.
Jag har en ny nyckel på min knippa.
Jag har dina kläder och din tandborste hos mig.
Jag tror på oss.
Jag mår bra.
Jag är lycklig.
***
Tankar
Kärlek.
Så vackert och så smärtsamt på en och samma gång.
Tänk den dagen då jag tittar på en man med ett varmt leende och tänker “som jag älskar dig”. Och han ser tillbaka på mig, ler han också och via hans blick får jag en varm känsla i kroppen.
Kärlek.
Det är något stort. Något vackert.
Och något väldigt smärtsamt om det far illa.
***
Så vackert och så smärtsamt på en och samma gång.
Tänk den dagen då jag tittar på en man med ett varmt leende och tänker “som jag älskar dig”. Och han ser tillbaka på mig, ler han också och via hans blick får jag en varm känsla i kroppen.
Kärlek.
Det är något stort. Något vackert.
Och något väldigt smärtsamt om det far illa.
***
Jag tog ett steg tillbaka och tankarna rusade runt
“Jag tänker på dig jättemycket”
Jag blev rädd när jag såg det. Ett litet sms skickat till dig från en tjej jag inte vet vem det är. Du försökte inte dölja det, men du visste nog inte att jag såg. Det fick mig att börja tänka, att tvivla på dig. Jag började tänka på C och M som båda spelade dubbelspel med stängda kort.
Jag blev rädd. Började testa dig, stå emot dig. Behövde helt plötsligt bekräftelse från dig. Du märkte det nog inte, men i mitt huvud snurrade tusen tankar.
Men jag inser att jag inte kan straffa dig för att du har historia. Den som inte har det kan kasta första stenen och det blir då verkligen inte jag. Inte ens ett gruskorn tänker jag fjutta iväg. Och bara för att hon tänker på dig så betyder ju inte det att du tänker på henne. Du tänker ju på mig. Så jag ska sluta straffa dig nu. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd. Bli lugn igen.
Och bara njuta av din närhet. Din doft, din smak, dina mjuka kyssar. Jag är din. Och det känns som om du är min. Så jag ska andas djupt och tysta demonerna i mitt huvud. Våga tro på mig själv och våga lita på dig.
Jag ger dig min tillit. Och jag råder dig att förvalta den väl. Jag vill inte sluta le, vill verkligen inte börja gråta igen. Jag vill fortsätta det vi har. Du och Jag. Vi.
Jag blev rädd när jag såg det. Ett litet sms skickat till dig från en tjej jag inte vet vem det är. Du försökte inte dölja det, men du visste nog inte att jag såg. Det fick mig att börja tänka, att tvivla på dig. Jag började tänka på C och M som båda spelade dubbelspel med stängda kort.
Jag blev rädd. Började testa dig, stå emot dig. Behövde helt plötsligt bekräftelse från dig. Du märkte det nog inte, men i mitt huvud snurrade tusen tankar.
Men jag inser att jag inte kan straffa dig för att du har historia. Den som inte har det kan kasta första stenen och det blir då verkligen inte jag. Inte ens ett gruskorn tänker jag fjutta iväg. Och bara för att hon tänker på dig så betyder ju inte det att du tänker på henne. Du tänker ju på mig. Så jag ska sluta straffa dig nu. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd. Bli lugn igen.
Och bara njuta av din närhet. Din doft, din smak, dina mjuka kyssar. Jag är din. Och det känns som om du är min. Så jag ska andas djupt och tysta demonerna i mitt huvud. Våga tro på mig själv och våga lita på dig.
Jag ger dig min tillit. Och jag råder dig att förvalta den väl. Jag vill inte sluta le, vill verkligen inte börja gråta igen. Jag vill fortsätta det vi har. Du och Jag. Vi.
Något nytt
"Jag tycker väldigt mycket om dig. Så var rädd om mig"
Nya ord för mig, jag vågade säga det! Försökt samla kraft och mod länge nu, men ändå inte vågat. Så sa jag det bara, utan att tänka. Utan att stoppa orden. Du blev tyst. Och så svarade du mig. "Jag tycker väldigt mycket om dig också. Så var rädd om mig"
"Jag lovar" blev mitt svar.
Det här är något helt nytt som sagt, men något väldigt bra. Du är annorlunda jämfört med alla andra jag träffat under åren.
Du är snäll, omtänksam, charmig, mjuk, manlig, söt och snygg på samma gång. Du är mjuk utan att tappa din manlighet. Du är rolig samtidigt som du är väldigt allvarlig. Du är sprallig och koncentrerad på samma gång. Du är helt enkelt du.
Och jag tycker så mycket om dig. Du gör mig glad igen. Och jag längtar hela tiden till nästa gång vi ska ses.
Det regnar och blåser ute, det är grått. Men i mitt hjärta är det sol igen. Och varmt. Mitt hjärta har blivit varmt igen.
Välkommen tillbaka säger jag bara. Inte en dag för sent.
***
Nya ord för mig, jag vågade säga det! Försökt samla kraft och mod länge nu, men ändå inte vågat. Så sa jag det bara, utan att tänka. Utan att stoppa orden. Du blev tyst. Och så svarade du mig. "Jag tycker väldigt mycket om dig också. Så var rädd om mig"
"Jag lovar" blev mitt svar.
Det här är något helt nytt som sagt, men något väldigt bra. Du är annorlunda jämfört med alla andra jag träffat under åren.
Du är snäll, omtänksam, charmig, mjuk, manlig, söt och snygg på samma gång. Du är mjuk utan att tappa din manlighet. Du är rolig samtidigt som du är väldigt allvarlig. Du är sprallig och koncentrerad på samma gång. Du är helt enkelt du.
Och jag tycker så mycket om dig. Du gör mig glad igen. Och jag längtar hela tiden till nästa gång vi ska ses.
Det regnar och blåser ute, det är grått. Men i mitt hjärta är det sol igen. Och varmt. Mitt hjärta har blivit varmt igen.
Välkommen tillbaka säger jag bara. Inte en dag för sent.
***
Jag längtar
Jag längtar till ikväll. Att få komma hem till dig och krypa ner bredvid dig.
Jag tänker på dig, du är under min hud. Jag hade världens bästa tisdag med dig.
Det är så lugnt, så avslappnat. Så tryggt.
Känns varken stelt eller stressigt. Du är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Och det är så skönt.
Du tycker om mig som person. Det handlar inte om sex, det handlar inte om hur jag ser ut. Det handlar om vem jag är.
Du ger mig ingen känsla av att du vill gömma mig för andra, eller att du inte vill ses med mig. Så som J fick mig att känna. Och gamla R. Ni fick mig att känna mig billig. Ni fick mig att känna mig som om det enda ni ville ha var min kropp. Så jag valde att gå. Ni integrerade mig inte med era liv. Men det gör du. Du vill veta vad jag tänker, du är nyfiken på vad jag tycker. Du är intresserad av mig, min person.
Du uppskattar mig för den jag är.
Och det är ömsesidigt.
Jag vill att det ska bli kväll så jag kan få träffa dig igen.
***
Jag tänker på dig, du är under min hud. Jag hade världens bästa tisdag med dig.
Det är så lugnt, så avslappnat. Så tryggt.
Känns varken stelt eller stressigt. Du är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Och det är så skönt.
Du tycker om mig som person. Det handlar inte om sex, det handlar inte om hur jag ser ut. Det handlar om vem jag är.
Du ger mig ingen känsla av att du vill gömma mig för andra, eller att du inte vill ses med mig. Så som J fick mig att känna. Och gamla R. Ni fick mig att känna mig billig. Ni fick mig att känna mig som om det enda ni ville ha var min kropp. Så jag valde att gå. Ni integrerade mig inte med era liv. Men det gör du. Du vill veta vad jag tänker, du är nyfiken på vad jag tycker. Du är intresserad av mig, min person.
Du uppskattar mig för den jag är.
Och det är ömsesidigt.
Jag vill att det ska bli kväll så jag kan få träffa dig igen.
***
Kan inte sluta le
“ Vilken toppen världsklasshelg! Tack till alla inblandade ;) “
Det är jag som är den inblandade. Och det känns så bra. Så underbart härligt bra. Ville inte att det skulle ta slut, ville sitta där med ditt huvud i mitt knä och bara njuta av stunden. En härlig eftermiddag blev underbar kväll som gick in i en mycket trevlig natt som fortsatte in i en mysig morgon och en eftermiddag som fick mig att må så bra. Och tillslut en kväll som kändes så bra. Jag ville inte att du skulle gå. Ovanlig känsla för mig, inte ofta jag känner så. Men det känns så bra med dig.
Nu vet jag hur du smakar, hur du doftar, hur du känns. Men nu vill jag bara veta mer. Vill inte att det ska sluta, vill att det här bara ska vara en början. Längtar till dig, till din värme, ditt leende. Din blick när du ser på mig. Den får mig att må så bra. Och jag tycker väldigt mycket om dig.
Jag har fått mersmak efter dig.
Jag är fortfarande nyfiken.
***
Det är jag som är den inblandade. Och det känns så bra. Så underbart härligt bra. Ville inte att det skulle ta slut, ville sitta där med ditt huvud i mitt knä och bara njuta av stunden. En härlig eftermiddag blev underbar kväll som gick in i en mycket trevlig natt som fortsatte in i en mysig morgon och en eftermiddag som fick mig att må så bra. Och tillslut en kväll som kändes så bra. Jag ville inte att du skulle gå. Ovanlig känsla för mig, inte ofta jag känner så. Men det känns så bra med dig.
Nu vet jag hur du smakar, hur du doftar, hur du känns. Men nu vill jag bara veta mer. Vill inte att det ska sluta, vill att det här bara ska vara en början. Längtar till dig, till din värme, ditt leende. Din blick när du ser på mig. Den får mig att må så bra. Och jag tycker väldigt mycket om dig.
Jag har fått mersmak efter dig.
Jag är fortfarande nyfiken.
***
Nyfiken igen
“Jag går runt och sjunger i regnet så trevligt hade jag. Det är riktigt trevligt att lära känna dig. Sov gott, kram kram!”
Det känns bra. Jag går runt och ler fånigt igen. Det var flera månader sen sist. Som jag kände såhär. Som någon fick mig att känna såhär.
Glad. Jag är så väldigt glad. Och jag längtar tills jag får se dig igen. Jag är nyfiken på dig. Så väldigt nyfiken. Jag vill andas in din doft, jag vill känna hur du luktar. Jag vill kyssa dig och få veta hur du smakar. Jag vill sova bredvid dig och känna hur du andas. Hur din hand känns mot min kropp, min hud. Jag vill kura ihop hos dig och känna hur du håller om mig. Jag vill veta hur du ser ut naken och jag vill älska med dig. Jag vill lära känna dig också. Allt det där som gör att just du är du vill jag veta. Nyfiken, jag är så nyfiken. På dig.
Och du vill lära känna mig, du är trygg och lugn. Du är säker. Ingen hets, inga tvåhundra procent i maxfart, inget luftslott fullt av tomma löften. Du går och sjunger i regnet för att du är glad över att ha träffat mig. Det får mig att le. Jag sitter vid mitt skrivbord, regnet öser ner och jag har massor att göra.
Men jag mest bara sitter här.
Och ler.
***
Det känns bra. Jag går runt och ler fånigt igen. Det var flera månader sen sist. Som jag kände såhär. Som någon fick mig att känna såhär.
Glad. Jag är så väldigt glad. Och jag längtar tills jag får se dig igen. Jag är nyfiken på dig. Så väldigt nyfiken. Jag vill andas in din doft, jag vill känna hur du luktar. Jag vill kyssa dig och få veta hur du smakar. Jag vill sova bredvid dig och känna hur du andas. Hur din hand känns mot min kropp, min hud. Jag vill kura ihop hos dig och känna hur du håller om mig. Jag vill veta hur du ser ut naken och jag vill älska med dig. Jag vill lära känna dig också. Allt det där som gör att just du är du vill jag veta. Nyfiken, jag är så nyfiken. På dig.
Och du vill lära känna mig, du är trygg och lugn. Du är säker. Ingen hets, inga tvåhundra procent i maxfart, inget luftslott fullt av tomma löften. Du går och sjunger i regnet för att du är glad över att ha träffat mig. Det får mig att le. Jag sitter vid mitt skrivbord, regnet öser ner och jag har massor att göra.
Men jag mest bara sitter här.
Och ler.
***
Bill Withers -The one and only
Grandma's hands
Clapped in church on Sunday morning
Grandma's hands
Played a tambourine so well
Grandma's hands
Used to issue out a warning
She'd say, "Billy don't you run so fast
Might fall on a piece of glass
"Might be snakes there in that grass"
Grandma's hands
Grandma's hands
Soothed a local unwed mother
Grandma's hands
Used to ache sometimes and swell
Grandma's hands
Used to lift her face and tell her,
"Baby, Grandma understands
That you really love that man
Put yourself in Jesus hands"
Grandma's hands
Grandma's hands
Used to hand me piece of candy
Grandma's hands
Picked me up each time I fell
Grandma's hands
Boy, they really came in handy
She'd say, "Matty don' you whip that boy
What you want to spank him for?
He didn' drop no apple core"
But I don't have Grandma anymore
If I get to Heaven I'll look for
Grandma's hands
Clapped in church on Sunday morning
Grandma's hands
Played a tambourine so well
Grandma's hands
Used to issue out a warning
She'd say, "Billy don't you run so fast
Might fall on a piece of glass
"Might be snakes there in that grass"
Grandma's hands
Grandma's hands
Soothed a local unwed mother
Grandma's hands
Used to ache sometimes and swell
Grandma's hands
Used to lift her face and tell her,
"Baby, Grandma understands
That you really love that man
Put yourself in Jesus hands"
Grandma's hands
Grandma's hands
Used to hand me piece of candy
Grandma's hands
Picked me up each time I fell
Grandma's hands
Boy, they really came in handy
She'd say, "Matty don' you whip that boy
What you want to spank him for?
He didn' drop no apple core"
But I don't have Grandma anymore
If I get to Heaven I'll look for
Grandma's hands
Jävla skitmorgon
Ursäkta språket där.
Skulle suttit på ett flyg på väg till Stockholm nu. Skulle i lugn och ro ha bytt till ett tåg på Arlanda. Skulle sen ha traskat på gator och torg till min kund för att lugnt prata om mitt företag. Vi skulle ha skrattat och varit vänliga, druckit en kaffe och avslutat med en diskussion om vädret. Sen promenad i höstlöven tillbaka till stationen, utan problem landa i Ängelholm. Hemma i tid till ett snabbt ombyte och sen volleybollträning.
Men nej.
Istället började dagen med att jag tänkt fruktansvärt fel igårkväll. Min flygbuss avgår kvart i sex, vilket jag fick för mig var 06.45, så jag ställde klockan på 05.30. Vaknar då och inser mitt misstag. Far runt som en blådåre, springer till stationen. Hinner tack o lov med bussen och sminkar mig desperat i mörkret med hjälp av en suddig sminkspegel på bussen. Kommer till flygplatsen med adrenalinet fortfarande lite vagt pumpande. Och nu är det tekniskt fel på planet. Ismaskinstjohejet är trasigt. Kan inte lyfta. Måste flyga in en ny från Stockholm. Avgång tidigast halv tio.
Och så sket sig alltsammans. Bara sådär.
Så nu måste jag försöka få tag på min kund väldigt tidigt på morgonen. Ringa min chef. Hitta ett färdmedel tillbaka in till stan. Upp till kontoret. Sitta där. Har ingen som helst lust till det. Däremot vill jag väldigt gärna hem igen och sova. Ta en dusch i lugn och ro. Äta frukost. Dricka kaffe. Men inte det heller.
Skitdag. SkitSAS. Skit skit skit.
Men jahapp, nähej. Bara att ta sig i kragen och ta tag i saker och ting. Inget att gnälla över. Shit happens, så är det bara.
Hoppas du fick en bättre start än jag i vart fall.
Godnatt
***
Skulle suttit på ett flyg på väg till Stockholm nu. Skulle i lugn och ro ha bytt till ett tåg på Arlanda. Skulle sen ha traskat på gator och torg till min kund för att lugnt prata om mitt företag. Vi skulle ha skrattat och varit vänliga, druckit en kaffe och avslutat med en diskussion om vädret. Sen promenad i höstlöven tillbaka till stationen, utan problem landa i Ängelholm. Hemma i tid till ett snabbt ombyte och sen volleybollträning.
Men nej.
Istället började dagen med att jag tänkt fruktansvärt fel igårkväll. Min flygbuss avgår kvart i sex, vilket jag fick för mig var 06.45, så jag ställde klockan på 05.30. Vaknar då och inser mitt misstag. Far runt som en blådåre, springer till stationen. Hinner tack o lov med bussen och sminkar mig desperat i mörkret med hjälp av en suddig sminkspegel på bussen. Kommer till flygplatsen med adrenalinet fortfarande lite vagt pumpande. Och nu är det tekniskt fel på planet. Ismaskinstjohejet är trasigt. Kan inte lyfta. Måste flyga in en ny från Stockholm. Avgång tidigast halv tio.
Och så sket sig alltsammans. Bara sådär.
Så nu måste jag försöka få tag på min kund väldigt tidigt på morgonen. Ringa min chef. Hitta ett färdmedel tillbaka in till stan. Upp till kontoret. Sitta där. Har ingen som helst lust till det. Däremot vill jag väldigt gärna hem igen och sova. Ta en dusch i lugn och ro. Äta frukost. Dricka kaffe. Men inte det heller.
Skitdag. SkitSAS. Skit skit skit.
Men jahapp, nähej. Bara att ta sig i kragen och ta tag i saker och ting. Inget att gnälla över. Shit happens, så är det bara.
Hoppas du fick en bättre start än jag i vart fall.
Godnatt
***
Tänk om...
Tänk om jag helt enkelt skulle strunta i att stiga av. Titta på hållplatsen medan jag rullar förbi den. Bara inte stanna. Fortsätta till någon annanstans. Någonstans långt borta. Bara passera utan att se sig om. Utan att vända på huvudet. Ingen blick bakåt. Ingen ånger, ingen tvekan.
Bara fortsätta framåt i en halv evighet. Jag kan se framför mig hur jag passerar olika människor. Barn som vinkar till mig vid sidan om vägen. De ler mot mig, skrattar. De vet att jag är på väg bort, men de gläds åt mig. Ingen saknad och ingen sorg. Det guppar lite i bussen när jag åker vidare. Chauffören tittar på mig och han skrattar han med. Min blick möter hans i backspegeln. Stadigt håller vi den ett tag och så ler han mot mig. Ett stort vackert leende med vita tänder som glimmar mot mig. Hans blå ögon glittrar.
En tant stiger på, jag reser mig upp och hjälper henne på med rollator och allt. Jag tar hennes kassar och hon tackar mig med ett leende. ”Jasså, du är på äventyr” säger hon till mig. Det är ingen fråga hon ställer, det är ett konstaterande med klar stämma. ”Du vill uppleva gula blommor. Se en, plocka en och framförallt få känna doften av en. Dra den långt ner i lungorna, berusas av upplevelsen. Förundras över den. Men glöm inte att det finns gula blommor överallt.”
Bussen stannar till. Jag tittar ut genom fönstret. Helvetes jävla skit, jag ska ju av här! Jag rusar av bussen, hinner precis sätta ner min fot innan dörrarna stängs bakom mig. Jag skyndar mig över gatan och väjer för bilarna som rusar fram. Regnet piskar min kapuschong och jag halvspringer. Så stannar jag plötsligt. Trottoaren har flera sprickor i sig och ur en har en liten skör blomma växt upp. Bladen är sådär klargröna som unga växter alltid är. Den ser så spröd ut. Men ändå har den lyckats tränga sig igenom betong. Viljan att leva är så stark ibland. Jag tittar länge på den. Förundras över den. Dess gällt gula blad är ett stakrt kontrast mot den gråa himlen. Regnet öser nu ner.
Jag rusar vidare. Jag är sen till min dag.
***
Bara fortsätta framåt i en halv evighet. Jag kan se framför mig hur jag passerar olika människor. Barn som vinkar till mig vid sidan om vägen. De ler mot mig, skrattar. De vet att jag är på väg bort, men de gläds åt mig. Ingen saknad och ingen sorg. Det guppar lite i bussen när jag åker vidare. Chauffören tittar på mig och han skrattar han med. Min blick möter hans i backspegeln. Stadigt håller vi den ett tag och så ler han mot mig. Ett stort vackert leende med vita tänder som glimmar mot mig. Hans blå ögon glittrar.
En tant stiger på, jag reser mig upp och hjälper henne på med rollator och allt. Jag tar hennes kassar och hon tackar mig med ett leende. ”Jasså, du är på äventyr” säger hon till mig. Det är ingen fråga hon ställer, det är ett konstaterande med klar stämma. ”Du vill uppleva gula blommor. Se en, plocka en och framförallt få känna doften av en. Dra den långt ner i lungorna, berusas av upplevelsen. Förundras över den. Men glöm inte att det finns gula blommor överallt.”
Bussen stannar till. Jag tittar ut genom fönstret. Helvetes jävla skit, jag ska ju av här! Jag rusar av bussen, hinner precis sätta ner min fot innan dörrarna stängs bakom mig. Jag skyndar mig över gatan och väjer för bilarna som rusar fram. Regnet piskar min kapuschong och jag halvspringer. Så stannar jag plötsligt. Trottoaren har flera sprickor i sig och ur en har en liten skör blomma växt upp. Bladen är sådär klargröna som unga växter alltid är. Den ser så spröd ut. Men ändå har den lyckats tränga sig igenom betong. Viljan att leva är så stark ibland. Jag tittar länge på den. Förundras över den. Dess gällt gula blad är ett stakrt kontrast mot den gråa himlen. Regnet öser nu ner.
Jag rusar vidare. Jag är sen till min dag.
***
Vad händer?
Du ringde mig onsdagnatt. Jag svarade inte. Hade lagt mobilen i ett annat rum så jag vaknade inte av signalen. Det satte lite griller i mitt huvud. Undrar vad du vill mig, på ett sätt vet jag. Men jag förstår dig inte. Och sen ringde du mig lördagnatt. Svarade då inte heller för nu låg telefonen i min kappficka som jag hade hängt in. Ja kappan då förstås, inte fickan. Haha!
Men vad du vill du mig? Efter all denna tid? Visst, jag är inte korkad -jag fattar att det är två bootycall jag missat. Men varför mig? Och varför efter all denna tid som gått? Det var du som lämnade mig ju. Eller hur var det egentligen... Ibland undrar jag inte om det var jag som lämnade dig på nåt vis. Du bara gled ur mina händer så jag valde att skydda mig och gå. Jag sa nej till dig och sen hörde du inte av dig.
Inte förrän nu.
8 månader senare.
Vad vill du mig? Sluta fylleringa mig. Låt mig gå. Släpp mig fri!
Har du inte mod nog att ringa och bjuda ut mig på en kaffe nykter så låt mig vara! Släpp mig, låt mig få gå vidare.
Att du har en sådan inverkan på mig.
Jag var så förälskad i dig. Fullkomligt betagen. Och du sårade mig så fruktansvärt djupt.
Och nu ringer du mig 2 ggr på en vecka. Hur tänker du egentligen? Jag förstår ingenting.
Det är inte logiskt, pusselbitarna passar inte.
Vad gör jag nu?
***
Men vad du vill du mig? Efter all denna tid? Visst, jag är inte korkad -jag fattar att det är två bootycall jag missat. Men varför mig? Och varför efter all denna tid som gått? Det var du som lämnade mig ju. Eller hur var det egentligen... Ibland undrar jag inte om det var jag som lämnade dig på nåt vis. Du bara gled ur mina händer så jag valde att skydda mig och gå. Jag sa nej till dig och sen hörde du inte av dig.
Inte förrän nu.
8 månader senare.
Vad vill du mig? Sluta fylleringa mig. Låt mig gå. Släpp mig fri!
Har du inte mod nog att ringa och bjuda ut mig på en kaffe nykter så låt mig vara! Släpp mig, låt mig få gå vidare.
Att du har en sådan inverkan på mig.
Jag var så förälskad i dig. Fullkomligt betagen. Och du sårade mig så fruktansvärt djupt.
Och nu ringer du mig 2 ggr på en vecka. Hur tänker du egentligen? Jag förstår ingenting.
Det är inte logiskt, pusselbitarna passar inte.
Vad gör jag nu?
***
Tristess
Jag vill bort. Jag vill fly. Jag vill förändra min vardag.
Jag vill byta jobb och gå ner 10 kg. I alla fall 5. Men 10 hade varit en riktig home-run. Jag vill jobba nån annanstans.
Det känns så just nu.
Jag borde ta tag i det. Än sålänge är jag bara passiv. Fy mig. Inte bra alls. Att vara passiv löser absolut ingenting. Seriespelet börjar på lördag. Jag är inte i form. Hatar matchtröjan. Så äckligt jävla tajt. Hade gärna velat säga att det är tröjan som krympt, men både du och jag vet att det inte är sant. Fasen också.
Försökte sätta klockan så att jag kunde gå och morgonträna. Men eeeh, jag valde att sova istället. Illa det med. Snacka kan jag. Planera kan jag göra excellent. Men utföra? Där är det värre...
Gnällig idag, ska ta och rycka upp mig. Ringa de där jäkla samtalen. Bara få det gjort! Sen kommer jag må bättre. Hoppas jag iaf. Men ska ta och ta tag i saker nu känns det som. Tid för förändring är här.
***
Jag vill byta jobb och gå ner 10 kg. I alla fall 5. Men 10 hade varit en riktig home-run. Jag vill jobba nån annanstans.
Det känns så just nu.
Jag borde ta tag i det. Än sålänge är jag bara passiv. Fy mig. Inte bra alls. Att vara passiv löser absolut ingenting. Seriespelet börjar på lördag. Jag är inte i form. Hatar matchtröjan. Så äckligt jävla tajt. Hade gärna velat säga att det är tröjan som krympt, men både du och jag vet att det inte är sant. Fasen också.
Försökte sätta klockan så att jag kunde gå och morgonträna. Men eeeh, jag valde att sova istället. Illa det med. Snacka kan jag. Planera kan jag göra excellent. Men utföra? Där är det värre...
Gnällig idag, ska ta och rycka upp mig. Ringa de där jäkla samtalen. Bara få det gjort! Sen kommer jag må bättre. Hoppas jag iaf. Men ska ta och ta tag i saker nu känns det som. Tid för förändring är här.
***
Tomhet
Det händer allt oftare att jag känner en viss tomhet inom mig. En sida av mig som jag aldrig lyssnat på förut. Har alltid trott stenhårt på att Ensam är stark och Det du inte dör av, det stärker dig. Men det vetifasen helt ärligt talat.
Jag kan fortfarande köpa att man härdas av sina erfarenheter. Att motgångarna i livet helt enkelt skapar relativitet i ditt perspektiv att se på händelser efter att man kommit levande ur just det som pågick just då. Saker jag tyckte var hemska tidigare är inte lika farliga längre. Jag vet vad jag klarar av, vad jag klarat av. Jag vet att jag inte går under hur som helst och att jag är starkare än jag ibland tror. Men det har också lärt mig att jag inte alltid är så stark, att även jag blöder när jag slår mig. Motgångar och erfarenheter gör mig både starkare och mer ödmjuk på samma ång. Och det ger mig framförallt perspektiv på min tillvaro och min omgivning.
Men Ensam är stark? Nää...jag anar motsatsen. Ensam är sårbar. Ensam, helt enkelt, bara är ensam. Så väldigt, väldigt ensam. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Såg ett herrsmycke från George Jensen på en flygplats jag befann mig på häromdan. Var på väg mot min gate när jag såg det. Så vackert smide, så otroligt snyggt. Jag kunde riktigt föreställa mig hur det skulle dingla ovanför mitt ansikte när Du lutade dig ner mot mig. För att ge mig en kyss, för att älska med mig.
Men det finns ingen Du i mitt liv nu. Ingen jag kunde ge det där smycket till. Ingen jag kan krypa ihop hos när det blåser. Mysa under filten med i soffan, ingen som jag kan be krama mig när jag känner mig liten i världen. Det var då det slog mig, ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
***
Jag kan fortfarande köpa att man härdas av sina erfarenheter. Att motgångarna i livet helt enkelt skapar relativitet i ditt perspektiv att se på händelser efter att man kommit levande ur just det som pågick just då. Saker jag tyckte var hemska tidigare är inte lika farliga längre. Jag vet vad jag klarar av, vad jag klarat av. Jag vet att jag inte går under hur som helst och att jag är starkare än jag ibland tror. Men det har också lärt mig att jag inte alltid är så stark, att även jag blöder när jag slår mig. Motgångar och erfarenheter gör mig både starkare och mer ödmjuk på samma ång. Och det ger mig framförallt perspektiv på min tillvaro och min omgivning.
Men Ensam är stark? Nää...jag anar motsatsen. Ensam är sårbar. Ensam, helt enkelt, bara är ensam. Så väldigt, väldigt ensam. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Såg ett herrsmycke från George Jensen på en flygplats jag befann mig på häromdan. Var på väg mot min gate när jag såg det. Så vackert smide, så otroligt snyggt. Jag kunde riktigt föreställa mig hur det skulle dingla ovanför mitt ansikte när Du lutade dig ner mot mig. För att ge mig en kyss, för att älska med mig.
Men det finns ingen Du i mitt liv nu. Ingen jag kunde ge det där smycket till. Ingen jag kan krypa ihop hos när det blåser. Mysa under filten med i soffan, ingen som jag kan be krama mig när jag känner mig liten i världen. Det var då det slog mig, ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
***
Tankar
Du börjar blekna igen. Skönt.
Ett litet samtal och så föll jag fem steg bakåt. Det är märkligt det där, att en del människor har en sådan stark påverkan.
Andra gör man inte ens besväret att le mot medan det finns de man skulle kunna gå på glödande kol för.
R smsade igår, han har lugnat ner sig. Han har nog förstått att jag inte kan besvara. Förlåt, men det är lika bra. Tro mig.
En ny grabb har kommit innanför min perfori; K. K är intresserad av mig och jag är rädd. Det blir jag alltid när jag vet att intresse finns. Jag blir så rädd för att jag ska sumpa allt, att man ska se människan i mig, att jag inte alls borde sitta på nån piedestal för jag är verkligen inte bättre än någon annan. Jag är precis lika mänsklig som du.
Är orolig för Mi, hon snurrar fast så väldigt i sina tankar. Ser inte möjligheterna, bryter inte mönstret. Istället snöar hon in sig totalt och lägger massa energi på de hon inte kan styra över.
Nu kanske du tycker att jag inte ska säga nåt, med tanke på hur mycket jag skrivit om M. Men det var mitt sätt att bli konstruktiv, att hantera situationen. Att få kunna skriva av mig ilskan och mitt sårade stolthet. Men Mi gör inget, hon bara fortsätter tänka ett varv till. Tror hon vet svaren när hon inte har en aning och agerar i panik. Där kan jag iof känna igen mig något väldigt, men det finns en nyansskillnad mellan oss. Jag har lättare för att se möjligheterna, och det gör att jag kan bli mer kosntruktiv med min frustration och panik ibland. Jag skulle aldrig, ALDRIG, sätta mig ner och uppgivet ge upp. Ryggen slokad, tårarna flödande, händerna uppvända mot himlen och ett ord malande i huvudet: Varför?
Jag måste agera, jag försöker göra något åt det. Det som ligger i min makt att göra något åt. Jag är den som skriker och river knogarna in i det sista. Du måste ha ihjäl mig för att jag ska ge upp min livskraft. Jag är glad att jag har det i mig. Min pappa har det inte, men mamma är en fighter. Vi är överlevare. Vi landar på alla fyra, men det betyder inte att vi kan ha rullat runt på rygg först. Men ge oss lite tid, så hittar vi fästet igen.
Och sen går vi.
Går vidare.
***
Ett litet samtal och så föll jag fem steg bakåt. Det är märkligt det där, att en del människor har en sådan stark påverkan.
Andra gör man inte ens besväret att le mot medan det finns de man skulle kunna gå på glödande kol för.
R smsade igår, han har lugnat ner sig. Han har nog förstått att jag inte kan besvara. Förlåt, men det är lika bra. Tro mig.
En ny grabb har kommit innanför min perfori; K. K är intresserad av mig och jag är rädd. Det blir jag alltid när jag vet att intresse finns. Jag blir så rädd för att jag ska sumpa allt, att man ska se människan i mig, att jag inte alls borde sitta på nån piedestal för jag är verkligen inte bättre än någon annan. Jag är precis lika mänsklig som du.
Är orolig för Mi, hon snurrar fast så väldigt i sina tankar. Ser inte möjligheterna, bryter inte mönstret. Istället snöar hon in sig totalt och lägger massa energi på de hon inte kan styra över.
Nu kanske du tycker att jag inte ska säga nåt, med tanke på hur mycket jag skrivit om M. Men det var mitt sätt att bli konstruktiv, att hantera situationen. Att få kunna skriva av mig ilskan och mitt sårade stolthet. Men Mi gör inget, hon bara fortsätter tänka ett varv till. Tror hon vet svaren när hon inte har en aning och agerar i panik. Där kan jag iof känna igen mig något väldigt, men det finns en nyansskillnad mellan oss. Jag har lättare för att se möjligheterna, och det gör att jag kan bli mer kosntruktiv med min frustration och panik ibland. Jag skulle aldrig, ALDRIG, sätta mig ner och uppgivet ge upp. Ryggen slokad, tårarna flödande, händerna uppvända mot himlen och ett ord malande i huvudet: Varför?
Jag måste agera, jag försöker göra något åt det. Det som ligger i min makt att göra något åt. Jag är den som skriker och river knogarna in i det sista. Du måste ha ihjäl mig för att jag ska ge upp min livskraft. Jag är glad att jag har det i mig. Min pappa har det inte, men mamma är en fighter. Vi är överlevare. Vi landar på alla fyra, men det betyder inte att vi kan ha rullat runt på rygg först. Men ge oss lite tid, så hittar vi fästet igen.
Och sen går vi.
Går vidare.
***
Fan också
Jag är trött och stressad just nu. Hinner inte med någonting känns det som. Massor att fixa och göra. Vill bara dra täcket över huvudet och skita i allt. Men det går ju inte. Är bara så efter! Och mest lidande blir vännerna, hinner inte med!!
M ringde mig förra fredagen. Från Barcelona. Han har inte ringt mig sen min födelsedag i mars. WTF. Vad ville han eg? En sak om han vart pissfull och i mina kvarter. Det är ett vanligt bootycall. Men sentimentalfull i Barcelona?? Fattar inget.
Men helt plötsligt är han tillbaka i min värld igen. Hatar honom för det. Tänker på honom. Drömmer om honom. Kommer helt plötsligt ihåg känslan av hans hand på min kropp. Hans doft, hans mjuka skägg. Hans leende. Och hans underbara ögon. Fan ta honom. Fan ta dig!
Vill få ut dig ur mitt huvud igen. Så förälskad jag var i dig. Helt galet. hur blev jag det egentligen? Du är ganska feg, har vargtänder och så är du tanig. Faktiskt. Du är tanig, inte alls min typ. Brunhårig och skägg, vad hände där? Jag som alltid dras till blonda vikingar och helt plötsligt ville jag vakna upp bredvid dig varje morgon. Med din hand på min höft. Din andning i min nacke. Dina ögon vilande på mig. Bara mig och ingen annan. Där har vi det. Du fick mig att känna mig speciell. Som om jag var den ende i världen. Du fick mig att känna mig åtrådd och beundrad.
Fan också.
***
M ringde mig förra fredagen. Från Barcelona. Han har inte ringt mig sen min födelsedag i mars. WTF. Vad ville han eg? En sak om han vart pissfull och i mina kvarter. Det är ett vanligt bootycall. Men sentimentalfull i Barcelona?? Fattar inget.
Men helt plötsligt är han tillbaka i min värld igen. Hatar honom för det. Tänker på honom. Drömmer om honom. Kommer helt plötsligt ihåg känslan av hans hand på min kropp. Hans doft, hans mjuka skägg. Hans leende. Och hans underbara ögon. Fan ta honom. Fan ta dig!
Vill få ut dig ur mitt huvud igen. Så förälskad jag var i dig. Helt galet. hur blev jag det egentligen? Du är ganska feg, har vargtänder och så är du tanig. Faktiskt. Du är tanig, inte alls min typ. Brunhårig och skägg, vad hände där? Jag som alltid dras till blonda vikingar och helt plötsligt ville jag vakna upp bredvid dig varje morgon. Med din hand på min höft. Din andning i min nacke. Dina ögon vilande på mig. Bara mig och ingen annan. Där har vi det. Du fick mig att känna mig speciell. Som om jag var den ende i världen. Du fick mig att känna mig åtrådd och beundrad.
Fan också.
***
Att veta när det är dags att gå
Det är en konst i sig. Att känna att det är dags. Att det inte spelar någon roll hur mkt man vill att det ska fungera, det ligger inte längre i ens makt. Det är allt annat än lätt. Jag har själv fastnat i saker jag borde lämnat sedan länge bara för att man inte inser, inte förstår. Inte vill förstå. Jag menar inte att man ska ge upp direkt heller, men det går en gräns nånstans och den är tunn. Men har du väl passerat den så är du inte i ett grålandskap, nej nej. Du är långt ute på djupt vatten.
Och det är dags för dig att gå nu. Att släppa mig helt och gå vidare. Jag förstår att du inte vill, men för din egen skull är det ändå det bästa för dig. För jag besvarar inte. Jag har tänkt efter, känt efter och försökt. Men nej. Och det går inte att tvinga fram. Du hade helt rätt igår K, det ska vara klick direkt från båda. Och i detta fall är det bara från ett håll. Tyvärr.
Ibland är livet lite väl bra ironiskt. Helt underbar tragikomik i det hela.
Men men, det gäller oss alla antar jag.
Eller?
***
Och det är dags för dig att gå nu. Att släppa mig helt och gå vidare. Jag förstår att du inte vill, men för din egen skull är det ändå det bästa för dig. För jag besvarar inte. Jag har tänkt efter, känt efter och försökt. Men nej. Och det går inte att tvinga fram. Du hade helt rätt igår K, det ska vara klick direkt från båda. Och i detta fall är det bara från ett håll. Tyvärr.
Ibland är livet lite väl bra ironiskt. Helt underbar tragikomik i det hela.
Men men, det gäller oss alla antar jag.
Eller?
***
Jag ångrar ändå inget. Jag ångrar inte ens dig.
Längesen nu
Jag hittade din profil på Facebook för ett tag sen nu. Du var den som sårade mig först av alla. Min första förälskelse som jag trodde skulle leda någon vart. Du som presenterade mig för dina föräldrar, visade upp mig för varenda kompis, tog mig till ditt jobb och lät alla veta att jag var din. Jag var som en trofé, det förstår jag nu. Då fattade jag inget, men jag lät dig hållas. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte smickrade mig. Men sen försvann du. Slutade svara när jag ringde. Undvek mig tills jag gav upp. Tills jag fattade. Du hade inte ens stake att avsluta det hela som en man.
Men det som slog mig var att jag kunde titta på din bild utan att känna något. Ingen ilska, ingen sorg. Inte ens lite melankoli. Du är FN-soldat. Du är just nu i Afghanistan. Och jag hoppas faktiskt att du är rädd om dig. Jag vill dig inget illa längre. Den där hämnden som jag planerade så länge, den är som bortblåst nu. Fast jag tror ta mig tusan att jag ska sno din trädgårdstomte. Din älskade lilla tomte. Så fruktansvärt ful. Lite kul hade det allt varit. Men ärligt talat så tror jag inte att jag kommer göra ens det. Jag är inte arg längre. Tiden har läkt de sår du gav mig och jag har gått vidare. Såg bild på M häromdan och det kändes faktiskt. Dig är jag inte riktigt klar med. Men snart. För det kändes mycket mindre än vad det gjorde för 2 månader sen. Då slutade jag andas. Nu konstaterade jag att du har rätt fula tänder. Faktiskt. Vargtänder. Borde ha vetat bättre av bara det. Men men, man lär sig så länge man lever. Jag ångrar inget. Utan er hade jag inte var den jag är idag. Så väljer jag att se på det.
Jag väljer att gå vidare.
***
Jag hittade din profil på Facebook för ett tag sen nu. Du var den som sårade mig först av alla. Min första förälskelse som jag trodde skulle leda någon vart. Du som presenterade mig för dina föräldrar, visade upp mig för varenda kompis, tog mig till ditt jobb och lät alla veta att jag var din. Jag var som en trofé, det förstår jag nu. Då fattade jag inget, men jag lät dig hållas. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte smickrade mig. Men sen försvann du. Slutade svara när jag ringde. Undvek mig tills jag gav upp. Tills jag fattade. Du hade inte ens stake att avsluta det hela som en man.
Men det som slog mig var att jag kunde titta på din bild utan att känna något. Ingen ilska, ingen sorg. Inte ens lite melankoli. Du är FN-soldat. Du är just nu i Afghanistan. Och jag hoppas faktiskt att du är rädd om dig. Jag vill dig inget illa längre. Den där hämnden som jag planerade så länge, den är som bortblåst nu. Fast jag tror ta mig tusan att jag ska sno din trädgårdstomte. Din älskade lilla tomte. Så fruktansvärt ful. Lite kul hade det allt varit. Men ärligt talat så tror jag inte att jag kommer göra ens det. Jag är inte arg längre. Tiden har läkt de sår du gav mig och jag har gått vidare. Såg bild på M häromdan och det kändes faktiskt. Dig är jag inte riktigt klar med. Men snart. För det kändes mycket mindre än vad det gjorde för 2 månader sen. Då slutade jag andas. Nu konstaterade jag att du har rätt fula tänder. Faktiskt. Vargtänder. Borde ha vetat bättre av bara det. Men men, man lär sig så länge man lever. Jag ångrar inget. Utan er hade jag inte var den jag är idag. Så väljer jag att se på det.
Jag väljer att gå vidare.
***
