congeniality

Du är en LEDARE/äventyrare

Du söker utmaningar i ditt liv. Du är en modig, hårdhudad, självständig och orädd filosof som gillar att fundera på idéer och problem ordentligt innan du tar ett beslut. Du har lätt för att fokusera och är uthållig, systematisk och skicklig när du håller på med dina intressen eller eftersträvar dina mål.

Du är självsäker och du uppskattar de möjligheter du ges när du arbetar hårt.

Du har mycket energi, tänker snabbt, tar beslut fortare än andra och ogillar onödiga regler. Du har även ett rationellt förhållningssätt till andra människor, saker och idéer.

Du gillar inte att småprata och därmed tycker du inte att det finns någon anledning till att stå och tala med människor du inte har något gemensamt med. Du söker dig istället till män och kvinnor som kan utmana ditt snabba intellekt och som är rappa i sina kommentarer.

Du är okonventionell i dina attityder och värderingar och du kan anses oförskämd. Du gillar spontana människor och du är en spännande, mycket drivande och krävande vän och kollega.


Kunde inte sagt det bättre själv...

***

Det största sveket av dem alla är Du. Du övergav mig. Valde bort mig. Först valde du flaskan. Sen henne. Men aldrig mig. Du förstår inte min ilska. Du ser inte det sår du gjort i mig. Det är djupt. Det har blött så mycket i så många år nu. Hur mycket jag än försöker förlåta dig, hur mycket bandage jag än lindar, så får du det fortfarande att blöda. Ingen annan kan få mig att känna mig så värdelös. Så bortbytt. Så oduglig.

Du ser bara ditt eget lidande. Du har din smärta. Och mitt i den så glömmer du mig. Jag ropar, jag viftar, jag gör allt för att få din uppmärksamhet. Din kärlek. Då och då ser du mig, bekräftar mig, får mig att känna mig älskad. Men sen försvinner du. Du sviker. Och jag börjar blöda igen. Det är en smärta som är olidlig.

När jag kämpade mot flaskan försökte jag allt. Jag slog dig, jag kramade dig. Jag hatade dig, jag älskade dig. Jag skrek på dig, jag pratade med dig. Men inget hjälpte. Det var inte jag som var lösningen. Det förstår jag nu. Sen valde du henne. Och helt plötsligt var jag djävulen. Hennes hat mot mig färgade dig. Och du valde alltid hennes sida. Varför det? Varför stod du aldrig upp för mig? Varför svalde du hennes gift?

Du tror inte att jag behöver dig. Så fel du har.
Jag vill att det ska sluta blöda. Jag vill bli hel igen.
Pappa, hör du det. Jag vill bli hel. Jag vill sluta känna mig så tom.
Jag vill känna mig älskad igen.

***

Jag vaknade upp imorse och gillade mig själv.
Mitt hår var rufsigt, sminket från gårdagens fest var utsmetat, ögonen trötta. Men jag log.
Jag tittade på mig själv i spegeln och log. Tyckte om det jag såg.
Fan vad snygg jag är ändå. Det var vad jag tänkte. Och så log jag.

Jag har kommit en bit på vägen. Jag har fortfarande inte sprungit på dig än. Kanske jag aldrig kommer göra det. Men det hade förvånat mig. Antagligen blir det när jag minst anar det. Men som det känns idag, så skulle jag klara av det.
Hyfsat i alla fall. Och det är mycket bättre än inte alls.

Jag är ingen vissen viol. Jag är beundransvärd. Jag är vacker. Och jag överlever alltid. Även dig. Jag lever. Jag älskar. Jag kan känna blodet i mina ådror.

Sjukt snygga ben har jag i alla fall. Så det så.
Du kommer sakna att ha dom lindade runt dig.

Too bad. Jag gillade att ha dem runt dig. Men det finns fler. Du är långt ifrån den ende där ute.

***

Ett tag hoppades jag att du skulle komma tillbaka till mig.
Men så insåg jag det.
Jag hade dig aldrig.

Hur ska du kunna vända tillbaka ifall du aldrig varit hos mig.
Det var du som hade mig.
Men du tog inte hand om mig.

Men jag kommer inte tillbaka till dig.
Var så säker.

***

Jag läker.
Kan känna det inom mig.
Sorgen finns fortfarande kvar, besvikelsen över den du visade dig vara. Men jag kan också se mitt egna ansvar i det hela. Jag är inte alldeles lätt, jag vet det. Men det ursäktar inget. Jag framstår som sorglös, glad och okomplicerad. Jag skrattar ofta, mycket och länge. Det förleder lite. Får dig att tro att jag är lättsam. Och det är jag också. På ett sätt. Men på många andra inte.

Tittar du mig djupt in i ögonen så kan du nog se den. Min sorgsenhet. Min kamp. Min sårbarhet. Mitt allvar.

Men du tittade aldrig. Det skulle ha krävt att du analyserade mig. Såg igenom mig. Och det gjorde du inte. Är det därför du tror att du kan ringa mig mitt i natten? Och sen bli sur för att du inte får krypa ner i min säng? Eller nej, jag tar tillbaka den tanken. Det har faktiskt inte alls med mig att göra. Det visar bara på hur omogen du egentligen är. Du vill leka din lek. Och jag låter dig göra det. Men jag vill inte själv vara med. Du får leka utan mig helt enkelt. Jag kan inte låta bli att hoppas att du en dag inser vad du gick miste om. Att du gick miste om mig. Vi hade varit ett bra team du och jag. Det hade blivit mycket skratt med mig. Jag hade blivit din bästa vän. Stått vid din sida, varit dig lojal, gett dig min kärlek. Men du var inte redo. Du kunde inte ge detsamma tillbaka. Och det är mitt enda krav.

Jag hörde något idag som fick mig att tänka efter, att stanna upp i min tanke. "Varför ska jag egentligen vara deppig? Den ende som blir ledsen är ju jag" Det ligger något i dem orden. Det är väldigt kloka ord. Varför ska jag sörja dig? Varför har jag kvar dig i min värld, i mina tankar? För den ende som blir ledsen är ju jag. Och vad får jag ut av det egentligen? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Speciellt inte när du ligger och håller om en annan. Varför ska jag då tänka mer på dig?

Nej fan, jag tror jag ska börja jogga på måndag. Det får mig säkert att börja tänka på annat. Åtminstone kommer jag bli sur för att min kondition inte var bättre. Kan fokusera på det istället. Mig själv.

***

Du ringde mig inatt.
Jag tror inte du vet att jag vet.
Eller så vet du men du tror att jag inte kan motstå dig.

Det kan jag.

Balsam för min själv att få säga nej. Mitt ego hoppar glädjeskutt idag. Jag vet inte vad du håller på med just nu. Förstår inte riktigt hur du tänker om jag ska vara ärlig. Har hon dissat dig? Var det därför du kom att tänka på mig? Du ville hem till mig och sova. Du ville hålla om mig.

Jag är inte din att hålla om längre.

Jag tror inte du har förstått min styrka. Du har felbedömt mig grovt. Det är vad jag tror. Jag var ärlig mot dig och sa att jag tyckte om dig. Och nu tror du att du har mig lindad runt dig. Så fel du har. Försöker du äta kakan och samtidigt ha den kvar? Men jag gör det enkelt för dig. Jag går. Jag har lämnat dig. Jag har tagit tillbaka mitt hjärta.

Det är inte ditt längre.

Men jag vaknade imorse och för en gång skull vaknade jag inte arg. Detta glödande raseri som fått mig att överleva dagarna är lite som bortblåst. Det betyder inte att jag förlåtit dig. Det betyder inte att jag inte är sårad. För det är jag. Och jag är arg. Men jag är inte rasande. Jag vaknade helt enkelt med ett lugn inombords. Ett lugn jag inte känt på länge. Jag spottar inte på dig idag. Jag tycker nästan lite synd om dig. Men jag erkänner att det fascinerar mig hur grovt du underskattar mig. Du har inte fattat. Du har inte sett. Min styrka. Jag är stark.

Starkare än du.

***

Hur kommer det sig att man, eller i alla fall jag, bara kan se mitt eget värde genom någon annans ögon? Varför krävs det en annan människas ord om mig för att jag ska kunna tro på det jag sagt till mig själv? Att när en man tittar på mig med värme och uppskattning i sina ögon, det är då jag känner mig vacker. Men tittar jag på mig själv i spegeln och säger samma saker så känns orden så falska. Så väldigt tomma?

Hur kommer det sig? Jag är undrande. Ifrågasättande av mig själv. Varför är inte jag stark nog att kunna bekräfta mig själv? Varför måste jag se det i någon annans ögon? Varför vågar jag inte tro på mina egna ord? Jag ser bara allt det jag föraktar hos mig själv. Mina brister. Mina fel.

Samtidigt så undrar jag vad det är jag begär av mig själv? Perfektion? Varför det i så fall? Skulle det göra mig lyckligare? Större bröst, mindre midja ?är det det som är lycka? Vem har sagt det? När blev det fastslaget?

Jag kan skratta åt mig själv. När det gäller min förmåga. Men inte min kropp. Då är jag gravallvarlig. Då intar jag försvar. Fräser rent av. Och innan ni frågar så svarar jag; nej jag är inte tjock. Jag är inte smal heller. Jag är ganska normal egentligen. Inte platt mage med rutor, men inte så att det hänger över byxkanten heller för den delen. Mina bröst är dock små. Men när jag har bra dagar så tycker jag att dem är väldans söta. Rent av fina. Men aldrig stora. För det är dem bara inte. När jag var yngre funderade jag på att operera mig. Men valde att låta bli. Och jag väljer fortfarande att låta bli. Jag är den jag är. Och jag duger. Det är det jag jobbar på. Att tro på de orden: Jag duger.

Varför är jag så rädd för att inte vara vacker nog?

***

Du behandlade mig som skräp. Som om jag var dum. Du lekte med mig. Du är så förbannat feg! Jag äcklas av dig. Jag är så arg på dig. Jag har aldrig varit så här nära att hata någon förut.

Nu är jag glad att jag inte har din doft brännande på min hud. Att det var ett tag sen vi sågs. Jag förstår nu varför. ?Mycket på jobbet?. Ett sånt skitsnack. Du har hennes doft på din kropp. Hon har din.

Det gör så fruktansvärt ont. Jag medger det. Jag vet att jag är arg. Jag försöker vara starkt. Det går hyfsat bra ändå. Men det gör ont. Det värker. Det bultar. Av smärta.

Du är inte värd mina tårar längre. Jag har gråtit vad jag ska över dig. Jag håller det inom mig. Jag väljer ilskan. Den gör mig mer konstruktiv. Den får mig att skriva. Att ventilera. Att skrika och att bråka. Den får mig att förakta dig. Att se ner på dig. För vem tror du att du är?

Jag växer inte på träd.
Jag är unik.
Jag är vacker.
Jag är underbar.

Jag spottar på dig. Jag är bättre än dig. Jag håller mitt huvud högt. Min rygg är rak.
Det är du som ska skämmas.
Inte jag.

Jag väljer ilskan.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att se framåt och inte bakåt. Snart kommer du vara ett minne. En parantes i mitt liv. Något som visade sig inte betyda så mycket ändå. Jag kommer kunna tänka på dig och bara lugnt konstatera fakta utan att bli upprörd. Du är inget jag inte kan hantera. Du är en fegis. Fegisar är inte värda min tid.

Jag håller mitt huvud högt.
Jag sätter plåster på mitt hjärta.
Jag överlever.

***

Jag föll ett hack till nu. Ett hack närmare botten?
Eller snarare ett steg tillbaka.
Igår klättrade jag på stegen. Upp ur avgrunden. Sökte mig mot ljuset.
Idag föll jag ner igen.
Du är officiellt tillsammans med henne. Nu vet alla. Du valde henne.
Inte för att jag vill ha dig längre.
Men det är vad alla kommer tro.

Du fick mig att snubbla. Jag ramlade och slog i knäna. Som de svider, det gör så fruktansvärt ont! Det blöder rent av. Jag satt och tittade på dem ett tag. Funderade på hur jag skulle ta hand om dem bäst. Jag grät. Jag hulkade. Jag frågade mig själv varför jag ramlade. Varför såg jag inte fällan? Så hittade jag plåster. Kraften kom tillbaka, jag blev irriterad. Fick färg på kinderna igen. Blev arg på dig.

Och nu blev jag ledsen. Den där isen i magen kom så snabbt. Sög fast mitt inre. Naglade mig fast i stolen. Benen tappade kraft. Jag höll andan ett tag. Slutade andas bara. Den kändes. Tack för den din lilla fegis.

Ilskan är på väg tillbaka. Jag känner den inom mig. Den kväver isen, värmer den. Tinar upp mig. Jag tycker nästan synd om dig. Kan inte vara lätt att vara du. Att vara så feg. Att vara så rädd för att inte bli omtyckt. Jag har genomskådat dig. Du är rädd. Du är feg.

Och vet du vad?

Jag tycker inte om dig.

***

Du ringde mig i torsdags.
Du lurade mig.
Spelade ut mig mot mig själv.

Du gav mig hopp.
Du fick mitt hjärta att slå snabbare.
Glädjen kom till mig igen.

Du lurade mig.
Du ljög.
En lögn som tog luften ur mig.

Du vågade inte vara ärlig.
Du är feg.
Förledd en gång, men det kommer aldrig bli två.

Jag slår mina vingar om mig nu.
Jag skyddar mig själv.
Såren kommer läka.

Jag gick på det.
Jag snubblade på din fälla.
Det är inget som jag förlåter.

Jag tyckte så mycket om dig.
Jag trodde på oss.
Nu ser jag dig för vad du är.

Jag var ärlig.
Jag har inget att skämmas för.
Förledd en gång, kommer aldrig blir två.

***

Har du blivit sårad någon gång?
Har du blivit sviken?
Har någon gjort dig illa?
Ledsen?
Arg?

Historierna skiljer sig åt. Vägen var än annan. Men resultatet är detsamma. En som gått och en som står ensam kvar. En som har lämnat och en som inte förstår. En som klippt banden och en som vill ha mer. En som längtar efter nytt och en som saknar det gamla.

En som ser framåt och en som är fast i det förflutna.

Dags att ställa sig och gå vidare även jag. Här kan jag inte stanna kvar. Måste ladda om mentalt. Nytt perspektiv, nya förslag. Läste nånstans att utan omvägar skulle vi inte få uppleva något. Det ligger något i det ändå. Utan omvägen skulle man inte få kämpa. Med en omväg hamnar du på villospår som kanske inte är så farliga trots allt. Du lär dig läsa kartan och få nya erfarenheter. Att förstå vart det är kompassen pekar.

Min kompass pekar bort från honom. Den pekar åt det motsatta hållet. Jag vänder honom ryggen nu. Han har bränt sin bro. Och jag är inte den som förlåter. Inte när det gäller sånt här. Inte när man inte visat respekt. Då blir jag kall, luckan stängs, muren upp. Jag intar försvar. Jag går. Och jag vänder mig aldrig om. Aldrig.


***

Det var inte såhär jag hade tänkt mig det.
Mitt bloggande börjar med ett svek. Har länge funderat på att sätta mina tankar på pränt, men trodde inte att det skulle vara ett tungt hjärta som blev det som fick mig att komma igång. Fast man ska nog aldrig underskatta ordets läkande kraft. Är det därför man håller så mycket inom sig? Om man säger det högt, är det då det blir verklighet? Är det då man inser?

Han har behandlat mig som om jag är dum.
Det är jag inte.
Han trodde han kunde spela ett spel.
Det kunde han inte.
Jag såg honom.

Jag såg honom med Henne. Hon. Den där. Hans blick avslöjade honom.
Han såg på henne på samma sätt som han sett på mig. Den där blicken, de varma ögonen och det där lite krökta leendet. Ett leende som får en att känna sig speciell. Man slappnar av. Känner sig trygg. Man tar ner garden.

Jag trodde det skulle sluta lyckligt.
Jag trodde att jag var i säkerhet.
Men det rosa fluffiga sockervaddet visade sig vara förrädiskt gungfly.

Jag är så fruktansvärt arg på honom.
Och sårad.
Det gör ont.
Så sjukt jävla ont.

Men det är en del av livet. En del av det som händer oss alla. Jag är inte ensam om min smärta. Livet går vidare. Faktiskt. Det är en klyscha, men ingen lögn. Jag kommer överleva det här med. Ska bara börja tro på det själv.

***