congeniality

Denna ångest.
Denna förbannade jävla ångest.

Is i magen, klump i halsen och svårt att andas.
Men nu vet jag att jag har ett hjärta. Jag kan känna det i mitt bröst. Det värker. Jag tror det har gått sönder.

I tusen bitar.

Hur hamnade jag här? Igen dessutom? Samma spår, samma känsla. Samma ensamhet. Samma jävla tomhet. Och så ångesten. Den fyller upp mig. Kväver mig. Den gör mina ögon sorgsna, min röst matt och mitt sinne mörkt.

Jag behöver gråta ut. Ha sorg. Det är okej att känna sorg. Jag har ju faktiskt förlorat något. Något jag tyckte mycket om. Något som fick mig att tro att det var på riktigt den här gången. Något som fick mig att må så bra. För bra nästan. Det är en drog. Förälskelse är den värsta drogen av dem alla. En sil, ett rus och sen är man fast. Det kan inte gå fort nog till nästa gång man får känna det igen. Pirret. Det där jävla pirret som gör en så lycklig. Falsk marknadsföring vill jag påstå. För pirret är förrädiskt. Det får en att missa en massa saker. Detaljer som borde varnat försvinner bort, överröstats och dränks. Av pirret.

Jag hatar pirret.

Samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter nästa. Jag vill ha en fix. Och jag vill ha den nu. Jag vill ha tillbaka glädjen i mitt liv. Slippa ångesten. Bort med klumpen. Kunna andas igen.

Jag styr mitt eget öde. Ingen ska få ta min tro på mig själv från mig. Ingen ska få mig att tvivla, få mig att känna mig liten. Jag är vacker. Jag är stolt. Jag är åtråvärd.

Jag är sårad.

Jag vet att det kommer läka. Jag vet att det kommer sluta göra ont en dag. Vet också att även om jag önskar att den dagen var imorgon så kommer det inte bli så. Autopilot på till dess. Jag kommer klara det här. Jag kommer bli hel igen. Mitt hjärta kommer sluta göra ont.

Fan också.