congeniality

Det var inte såhär jag hade tänkt mig det.
Mitt bloggande börjar med ett svek. Har länge funderat på att sätta mina tankar på pränt, men trodde inte att det skulle vara ett tungt hjärta som blev det som fick mig att komma igång. Fast man ska nog aldrig underskatta ordets läkande kraft. Är det därför man håller så mycket inom sig? Om man säger det högt, är det då det blir verklighet? Är det då man inser?

Han har behandlat mig som om jag är dum.
Det är jag inte.
Han trodde han kunde spela ett spel.
Det kunde han inte.
Jag såg honom.

Jag såg honom med Henne. Hon. Den där. Hans blick avslöjade honom.
Han såg på henne på samma sätt som han sett på mig. Den där blicken, de varma ögonen och det där lite krökta leendet. Ett leende som får en att känna sig speciell. Man slappnar av. Känner sig trygg. Man tar ner garden.

Jag trodde det skulle sluta lyckligt.
Jag trodde att jag var i säkerhet.
Men det rosa fluffiga sockervaddet visade sig vara förrädiskt gungfly.

Jag är så fruktansvärt arg på honom.
Och sårad.
Det gör ont.
Så sjukt jävla ont.

Men det är en del av livet. En del av det som händer oss alla. Jag är inte ensam om min smärta. Livet går vidare. Faktiskt. Det är en klyscha, men ingen lögn. Jag kommer överleva det här med. Ska bara börja tro på det själv.

***