Tristess
Jag vill bort. Jag vill fly. Jag vill förändra min vardag.
Jag vill byta jobb och gå ner 10 kg. I alla fall 5. Men 10 hade varit en riktig home-run. Jag vill jobba nån annanstans.
Det känns så just nu.
Jag borde ta tag i det. Än sålänge är jag bara passiv. Fy mig. Inte bra alls. Att vara passiv löser absolut ingenting. Seriespelet börjar på lördag. Jag är inte i form. Hatar matchtröjan. Så äckligt jävla tajt. Hade gärna velat säga att det är tröjan som krympt, men både du och jag vet att det inte är sant. Fasen också.
Försökte sätta klockan så att jag kunde gå och morgonträna. Men eeeh, jag valde att sova istället. Illa det med. Snacka kan jag. Planera kan jag göra excellent. Men utföra? Där är det värre...
Gnällig idag, ska ta och rycka upp mig. Ringa de där jäkla samtalen. Bara få det gjort! Sen kommer jag må bättre. Hoppas jag iaf. Men ska ta och ta tag i saker nu känns det som. Tid för förändring är här.
***
Jag vill byta jobb och gå ner 10 kg. I alla fall 5. Men 10 hade varit en riktig home-run. Jag vill jobba nån annanstans.
Det känns så just nu.
Jag borde ta tag i det. Än sålänge är jag bara passiv. Fy mig. Inte bra alls. Att vara passiv löser absolut ingenting. Seriespelet börjar på lördag. Jag är inte i form. Hatar matchtröjan. Så äckligt jävla tajt. Hade gärna velat säga att det är tröjan som krympt, men både du och jag vet att det inte är sant. Fasen också.
Försökte sätta klockan så att jag kunde gå och morgonträna. Men eeeh, jag valde att sova istället. Illa det med. Snacka kan jag. Planera kan jag göra excellent. Men utföra? Där är det värre...
Gnällig idag, ska ta och rycka upp mig. Ringa de där jäkla samtalen. Bara få det gjort! Sen kommer jag må bättre. Hoppas jag iaf. Men ska ta och ta tag i saker nu känns det som. Tid för förändring är här.
***
Tomhet
Det händer allt oftare att jag känner en viss tomhet inom mig. En sida av mig som jag aldrig lyssnat på förut. Har alltid trott stenhårt på att Ensam är stark och Det du inte dör av, det stärker dig. Men det vetifasen helt ärligt talat.
Jag kan fortfarande köpa att man härdas av sina erfarenheter. Att motgångarna i livet helt enkelt skapar relativitet i ditt perspektiv att se på händelser efter att man kommit levande ur just det som pågick just då. Saker jag tyckte var hemska tidigare är inte lika farliga längre. Jag vet vad jag klarar av, vad jag klarat av. Jag vet att jag inte går under hur som helst och att jag är starkare än jag ibland tror. Men det har också lärt mig att jag inte alltid är så stark, att även jag blöder när jag slår mig. Motgångar och erfarenheter gör mig både starkare och mer ödmjuk på samma ång. Och det ger mig framförallt perspektiv på min tillvaro och min omgivning.
Men Ensam är stark? Nää...jag anar motsatsen. Ensam är sårbar. Ensam, helt enkelt, bara är ensam. Så väldigt, väldigt ensam. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Såg ett herrsmycke från George Jensen på en flygplats jag befann mig på häromdan. Var på väg mot min gate när jag såg det. Så vackert smide, så otroligt snyggt. Jag kunde riktigt föreställa mig hur det skulle dingla ovanför mitt ansikte när Du lutade dig ner mot mig. För att ge mig en kyss, för att älska med mig.
Men det finns ingen Du i mitt liv nu. Ingen jag kunde ge det där smycket till. Ingen jag kan krypa ihop hos när det blåser. Mysa under filten med i soffan, ingen som jag kan be krama mig när jag känner mig liten i världen. Det var då det slog mig, ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
***
Jag kan fortfarande köpa att man härdas av sina erfarenheter. Att motgångarna i livet helt enkelt skapar relativitet i ditt perspektiv att se på händelser efter att man kommit levande ur just det som pågick just då. Saker jag tyckte var hemska tidigare är inte lika farliga längre. Jag vet vad jag klarar av, vad jag klarat av. Jag vet att jag inte går under hur som helst och att jag är starkare än jag ibland tror. Men det har också lärt mig att jag inte alltid är så stark, att även jag blöder när jag slår mig. Motgångar och erfarenheter gör mig både starkare och mer ödmjuk på samma ång. Och det ger mig framförallt perspektiv på min tillvaro och min omgivning.
Men Ensam är stark? Nää...jag anar motsatsen. Ensam är sårbar. Ensam, helt enkelt, bara är ensam. Så väldigt, väldigt ensam. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Såg ett herrsmycke från George Jensen på en flygplats jag befann mig på häromdan. Var på väg mot min gate när jag såg det. Så vackert smide, så otroligt snyggt. Jag kunde riktigt föreställa mig hur det skulle dingla ovanför mitt ansikte när Du lutade dig ner mot mig. För att ge mig en kyss, för att älska med mig.
Men det finns ingen Du i mitt liv nu. Ingen jag kunde ge det där smycket till. Ingen jag kan krypa ihop hos när det blåser. Mysa under filten med i soffan, ingen som jag kan be krama mig när jag känner mig liten i världen. Det var då det slog mig, ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
***
Tankar
Du börjar blekna igen. Skönt.
Ett litet samtal och så föll jag fem steg bakåt. Det är märkligt det där, att en del människor har en sådan stark påverkan.
Andra gör man inte ens besväret att le mot medan det finns de man skulle kunna gå på glödande kol för.
R smsade igår, han har lugnat ner sig. Han har nog förstått att jag inte kan besvara. Förlåt, men det är lika bra. Tro mig.
En ny grabb har kommit innanför min perfori; K. K är intresserad av mig och jag är rädd. Det blir jag alltid när jag vet att intresse finns. Jag blir så rädd för att jag ska sumpa allt, att man ska se människan i mig, att jag inte alls borde sitta på nån piedestal för jag är verkligen inte bättre än någon annan. Jag är precis lika mänsklig som du.
Är orolig för Mi, hon snurrar fast så väldigt i sina tankar. Ser inte möjligheterna, bryter inte mönstret. Istället snöar hon in sig totalt och lägger massa energi på de hon inte kan styra över.
Nu kanske du tycker att jag inte ska säga nåt, med tanke på hur mycket jag skrivit om M. Men det var mitt sätt att bli konstruktiv, att hantera situationen. Att få kunna skriva av mig ilskan och mitt sårade stolthet. Men Mi gör inget, hon bara fortsätter tänka ett varv till. Tror hon vet svaren när hon inte har en aning och agerar i panik. Där kan jag iof känna igen mig något väldigt, men det finns en nyansskillnad mellan oss. Jag har lättare för att se möjligheterna, och det gör att jag kan bli mer kosntruktiv med min frustration och panik ibland. Jag skulle aldrig, ALDRIG, sätta mig ner och uppgivet ge upp. Ryggen slokad, tårarna flödande, händerna uppvända mot himlen och ett ord malande i huvudet: Varför?
Jag måste agera, jag försöker göra något åt det. Det som ligger i min makt att göra något åt. Jag är den som skriker och river knogarna in i det sista. Du måste ha ihjäl mig för att jag ska ge upp min livskraft. Jag är glad att jag har det i mig. Min pappa har det inte, men mamma är en fighter. Vi är överlevare. Vi landar på alla fyra, men det betyder inte att vi kan ha rullat runt på rygg först. Men ge oss lite tid, så hittar vi fästet igen.
Och sen går vi.
Går vidare.
***
Ett litet samtal och så föll jag fem steg bakåt. Det är märkligt det där, att en del människor har en sådan stark påverkan.
Andra gör man inte ens besväret att le mot medan det finns de man skulle kunna gå på glödande kol för.
R smsade igår, han har lugnat ner sig. Han har nog förstått att jag inte kan besvara. Förlåt, men det är lika bra. Tro mig.
En ny grabb har kommit innanför min perfori; K. K är intresserad av mig och jag är rädd. Det blir jag alltid när jag vet att intresse finns. Jag blir så rädd för att jag ska sumpa allt, att man ska se människan i mig, att jag inte alls borde sitta på nån piedestal för jag är verkligen inte bättre än någon annan. Jag är precis lika mänsklig som du.
Är orolig för Mi, hon snurrar fast så väldigt i sina tankar. Ser inte möjligheterna, bryter inte mönstret. Istället snöar hon in sig totalt och lägger massa energi på de hon inte kan styra över.
Nu kanske du tycker att jag inte ska säga nåt, med tanke på hur mycket jag skrivit om M. Men det var mitt sätt att bli konstruktiv, att hantera situationen. Att få kunna skriva av mig ilskan och mitt sårade stolthet. Men Mi gör inget, hon bara fortsätter tänka ett varv till. Tror hon vet svaren när hon inte har en aning och agerar i panik. Där kan jag iof känna igen mig något väldigt, men det finns en nyansskillnad mellan oss. Jag har lättare för att se möjligheterna, och det gör att jag kan bli mer kosntruktiv med min frustration och panik ibland. Jag skulle aldrig, ALDRIG, sätta mig ner och uppgivet ge upp. Ryggen slokad, tårarna flödande, händerna uppvända mot himlen och ett ord malande i huvudet: Varför?
Jag måste agera, jag försöker göra något åt det. Det som ligger i min makt att göra något åt. Jag är den som skriker och river knogarna in i det sista. Du måste ha ihjäl mig för att jag ska ge upp min livskraft. Jag är glad att jag har det i mig. Min pappa har det inte, men mamma är en fighter. Vi är överlevare. Vi landar på alla fyra, men det betyder inte att vi kan ha rullat runt på rygg först. Men ge oss lite tid, så hittar vi fästet igen.
Och sen går vi.
Går vidare.
***
