Tomhet
Det händer allt oftare att jag känner en viss tomhet inom mig. En sida av mig som jag aldrig lyssnat på förut. Har alltid trott stenhårt på att Ensam är stark och Det du inte dör av, det stärker dig. Men det vetifasen helt ärligt talat.
Jag kan fortfarande köpa att man härdas av sina erfarenheter. Att motgångarna i livet helt enkelt skapar relativitet i ditt perspektiv att se på händelser efter att man kommit levande ur just det som pågick just då. Saker jag tyckte var hemska tidigare är inte lika farliga längre. Jag vet vad jag klarar av, vad jag klarat av. Jag vet att jag inte går under hur som helst och att jag är starkare än jag ibland tror. Men det har också lärt mig att jag inte alltid är så stark, att även jag blöder när jag slår mig. Motgångar och erfarenheter gör mig både starkare och mer ödmjuk på samma ång. Och det ger mig framförallt perspektiv på min tillvaro och min omgivning.
Men Ensam är stark? Nää...jag anar motsatsen. Ensam är sårbar. Ensam, helt enkelt, bara är ensam. Så väldigt, väldigt ensam. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Såg ett herrsmycke från George Jensen på en flygplats jag befann mig på häromdan. Var på väg mot min gate när jag såg det. Så vackert smide, så otroligt snyggt. Jag kunde riktigt föreställa mig hur det skulle dingla ovanför mitt ansikte när Du lutade dig ner mot mig. För att ge mig en kyss, för att älska med mig.
Men det finns ingen Du i mitt liv nu. Ingen jag kunde ge det där smycket till. Ingen jag kan krypa ihop hos när det blåser. Mysa under filten med i soffan, ingen som jag kan be krama mig när jag känner mig liten i världen. Det var då det slog mig, ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
***
Jag kan fortfarande köpa att man härdas av sina erfarenheter. Att motgångarna i livet helt enkelt skapar relativitet i ditt perspektiv att se på händelser efter att man kommit levande ur just det som pågick just då. Saker jag tyckte var hemska tidigare är inte lika farliga längre. Jag vet vad jag klarar av, vad jag klarat av. Jag vet att jag inte går under hur som helst och att jag är starkare än jag ibland tror. Men det har också lärt mig att jag inte alltid är så stark, att även jag blöder när jag slår mig. Motgångar och erfarenheter gör mig både starkare och mer ödmjuk på samma ång. Och det ger mig framförallt perspektiv på min tillvaro och min omgivning.
Men Ensam är stark? Nää...jag anar motsatsen. Ensam är sårbar. Ensam, helt enkelt, bara är ensam. Så väldigt, väldigt ensam. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Såg ett herrsmycke från George Jensen på en flygplats jag befann mig på häromdan. Var på väg mot min gate när jag såg det. Så vackert smide, så otroligt snyggt. Jag kunde riktigt föreställa mig hur det skulle dingla ovanför mitt ansikte när Du lutade dig ner mot mig. För att ge mig en kyss, för att älska med mig.
Men det finns ingen Du i mitt liv nu. Ingen jag kunde ge det där smycket till. Ingen jag kan krypa ihop hos när det blåser. Mysa under filten med i soffan, ingen som jag kan be krama mig när jag känner mig liten i världen. Det var då det slog mig, ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
***
Kommentarer
Trackback
