Tankar
Du börjar blekna igen. Skönt.
Ett litet samtal och så föll jag fem steg bakåt. Det är märkligt det där, att en del människor har en sådan stark påverkan.
Andra gör man inte ens besväret att le mot medan det finns de man skulle kunna gå på glödande kol för.
R smsade igår, han har lugnat ner sig. Han har nog förstått att jag inte kan besvara. Förlåt, men det är lika bra. Tro mig.
En ny grabb har kommit innanför min perfori; K. K är intresserad av mig och jag är rädd. Det blir jag alltid när jag vet att intresse finns. Jag blir så rädd för att jag ska sumpa allt, att man ska se människan i mig, att jag inte alls borde sitta på nån piedestal för jag är verkligen inte bättre än någon annan. Jag är precis lika mänsklig som du.
Är orolig för Mi, hon snurrar fast så väldigt i sina tankar. Ser inte möjligheterna, bryter inte mönstret. Istället snöar hon in sig totalt och lägger massa energi på de hon inte kan styra över.
Nu kanske du tycker att jag inte ska säga nåt, med tanke på hur mycket jag skrivit om M. Men det var mitt sätt att bli konstruktiv, att hantera situationen. Att få kunna skriva av mig ilskan och mitt sårade stolthet. Men Mi gör inget, hon bara fortsätter tänka ett varv till. Tror hon vet svaren när hon inte har en aning och agerar i panik. Där kan jag iof känna igen mig något väldigt, men det finns en nyansskillnad mellan oss. Jag har lättare för att se möjligheterna, och det gör att jag kan bli mer kosntruktiv med min frustration och panik ibland. Jag skulle aldrig, ALDRIG, sätta mig ner och uppgivet ge upp. Ryggen slokad, tårarna flödande, händerna uppvända mot himlen och ett ord malande i huvudet: Varför?
Jag måste agera, jag försöker göra något åt det. Det som ligger i min makt att göra något åt. Jag är den som skriker och river knogarna in i det sista. Du måste ha ihjäl mig för att jag ska ge upp min livskraft. Jag är glad att jag har det i mig. Min pappa har det inte, men mamma är en fighter. Vi är överlevare. Vi landar på alla fyra, men det betyder inte att vi kan ha rullat runt på rygg först. Men ge oss lite tid, så hittar vi fästet igen.
Och sen går vi.
Går vidare.
***
Ett litet samtal och så föll jag fem steg bakåt. Det är märkligt det där, att en del människor har en sådan stark påverkan.
Andra gör man inte ens besväret att le mot medan det finns de man skulle kunna gå på glödande kol för.
R smsade igår, han har lugnat ner sig. Han har nog förstått att jag inte kan besvara. Förlåt, men det är lika bra. Tro mig.
En ny grabb har kommit innanför min perfori; K. K är intresserad av mig och jag är rädd. Det blir jag alltid när jag vet att intresse finns. Jag blir så rädd för att jag ska sumpa allt, att man ska se människan i mig, att jag inte alls borde sitta på nån piedestal för jag är verkligen inte bättre än någon annan. Jag är precis lika mänsklig som du.
Är orolig för Mi, hon snurrar fast så väldigt i sina tankar. Ser inte möjligheterna, bryter inte mönstret. Istället snöar hon in sig totalt och lägger massa energi på de hon inte kan styra över.
Nu kanske du tycker att jag inte ska säga nåt, med tanke på hur mycket jag skrivit om M. Men det var mitt sätt att bli konstruktiv, att hantera situationen. Att få kunna skriva av mig ilskan och mitt sårade stolthet. Men Mi gör inget, hon bara fortsätter tänka ett varv till. Tror hon vet svaren när hon inte har en aning och agerar i panik. Där kan jag iof känna igen mig något väldigt, men det finns en nyansskillnad mellan oss. Jag har lättare för att se möjligheterna, och det gör att jag kan bli mer kosntruktiv med min frustration och panik ibland. Jag skulle aldrig, ALDRIG, sätta mig ner och uppgivet ge upp. Ryggen slokad, tårarna flödande, händerna uppvända mot himlen och ett ord malande i huvudet: Varför?
Jag måste agera, jag försöker göra något åt det. Det som ligger i min makt att göra något åt. Jag är den som skriker och river knogarna in i det sista. Du måste ha ihjäl mig för att jag ska ge upp min livskraft. Jag är glad att jag har det i mig. Min pappa har det inte, men mamma är en fighter. Vi är överlevare. Vi landar på alla fyra, men det betyder inte att vi kan ha rullat runt på rygg först. Men ge oss lite tid, så hittar vi fästet igen.
Och sen går vi.
Går vidare.
***
Kommentarer
Trackback
