Jävla skitmorgon
Ursäkta språket där.
Skulle suttit på ett flyg på väg till Stockholm nu. Skulle i lugn och ro ha bytt till ett tåg på Arlanda. Skulle sen ha traskat på gator och torg till min kund för att lugnt prata om mitt företag. Vi skulle ha skrattat och varit vänliga, druckit en kaffe och avslutat med en diskussion om vädret. Sen promenad i höstlöven tillbaka till stationen, utan problem landa i Ängelholm. Hemma i tid till ett snabbt ombyte och sen volleybollträning.
Men nej.
Istället började dagen med att jag tänkt fruktansvärt fel igårkväll. Min flygbuss avgår kvart i sex, vilket jag fick för mig var 06.45, så jag ställde klockan på 05.30. Vaknar då och inser mitt misstag. Far runt som en blådåre, springer till stationen. Hinner tack o lov med bussen och sminkar mig desperat i mörkret med hjälp av en suddig sminkspegel på bussen. Kommer till flygplatsen med adrenalinet fortfarande lite vagt pumpande. Och nu är det tekniskt fel på planet. Ismaskinstjohejet är trasigt. Kan inte lyfta. Måste flyga in en ny från Stockholm. Avgång tidigast halv tio.
Och så sket sig alltsammans. Bara sådär.
Så nu måste jag försöka få tag på min kund väldigt tidigt på morgonen. Ringa min chef. Hitta ett färdmedel tillbaka in till stan. Upp till kontoret. Sitta där. Har ingen som helst lust till det. Däremot vill jag väldigt gärna hem igen och sova. Ta en dusch i lugn och ro. Äta frukost. Dricka kaffe. Men inte det heller.
Skitdag. SkitSAS. Skit skit skit.
Men jahapp, nähej. Bara att ta sig i kragen och ta tag i saker och ting. Inget att gnälla över. Shit happens, så är det bara.
Hoppas du fick en bättre start än jag i vart fall.
Godnatt
***
Skulle suttit på ett flyg på väg till Stockholm nu. Skulle i lugn och ro ha bytt till ett tåg på Arlanda. Skulle sen ha traskat på gator och torg till min kund för att lugnt prata om mitt företag. Vi skulle ha skrattat och varit vänliga, druckit en kaffe och avslutat med en diskussion om vädret. Sen promenad i höstlöven tillbaka till stationen, utan problem landa i Ängelholm. Hemma i tid till ett snabbt ombyte och sen volleybollträning.
Men nej.
Istället började dagen med att jag tänkt fruktansvärt fel igårkväll. Min flygbuss avgår kvart i sex, vilket jag fick för mig var 06.45, så jag ställde klockan på 05.30. Vaknar då och inser mitt misstag. Far runt som en blådåre, springer till stationen. Hinner tack o lov med bussen och sminkar mig desperat i mörkret med hjälp av en suddig sminkspegel på bussen. Kommer till flygplatsen med adrenalinet fortfarande lite vagt pumpande. Och nu är det tekniskt fel på planet. Ismaskinstjohejet är trasigt. Kan inte lyfta. Måste flyga in en ny från Stockholm. Avgång tidigast halv tio.
Och så sket sig alltsammans. Bara sådär.
Så nu måste jag försöka få tag på min kund väldigt tidigt på morgonen. Ringa min chef. Hitta ett färdmedel tillbaka in till stan. Upp till kontoret. Sitta där. Har ingen som helst lust till det. Däremot vill jag väldigt gärna hem igen och sova. Ta en dusch i lugn och ro. Äta frukost. Dricka kaffe. Men inte det heller.
Skitdag. SkitSAS. Skit skit skit.
Men jahapp, nähej. Bara att ta sig i kragen och ta tag i saker och ting. Inget att gnälla över. Shit happens, så är det bara.
Hoppas du fick en bättre start än jag i vart fall.
Godnatt
***
Tänk om...
Tänk om jag helt enkelt skulle strunta i att stiga av. Titta på hållplatsen medan jag rullar förbi den. Bara inte stanna. Fortsätta till någon annanstans. Någonstans långt borta. Bara passera utan att se sig om. Utan att vända på huvudet. Ingen blick bakåt. Ingen ånger, ingen tvekan.
Bara fortsätta framåt i en halv evighet. Jag kan se framför mig hur jag passerar olika människor. Barn som vinkar till mig vid sidan om vägen. De ler mot mig, skrattar. De vet att jag är på väg bort, men de gläds åt mig. Ingen saknad och ingen sorg. Det guppar lite i bussen när jag åker vidare. Chauffören tittar på mig och han skrattar han med. Min blick möter hans i backspegeln. Stadigt håller vi den ett tag och så ler han mot mig. Ett stort vackert leende med vita tänder som glimmar mot mig. Hans blå ögon glittrar.
En tant stiger på, jag reser mig upp och hjälper henne på med rollator och allt. Jag tar hennes kassar och hon tackar mig med ett leende. ”Jasså, du är på äventyr” säger hon till mig. Det är ingen fråga hon ställer, det är ett konstaterande med klar stämma. ”Du vill uppleva gula blommor. Se en, plocka en och framförallt få känna doften av en. Dra den långt ner i lungorna, berusas av upplevelsen. Förundras över den. Men glöm inte att det finns gula blommor överallt.”
Bussen stannar till. Jag tittar ut genom fönstret. Helvetes jävla skit, jag ska ju av här! Jag rusar av bussen, hinner precis sätta ner min fot innan dörrarna stängs bakom mig. Jag skyndar mig över gatan och väjer för bilarna som rusar fram. Regnet piskar min kapuschong och jag halvspringer. Så stannar jag plötsligt. Trottoaren har flera sprickor i sig och ur en har en liten skör blomma växt upp. Bladen är sådär klargröna som unga växter alltid är. Den ser så spröd ut. Men ändå har den lyckats tränga sig igenom betong. Viljan att leva är så stark ibland. Jag tittar länge på den. Förundras över den. Dess gällt gula blad är ett stakrt kontrast mot den gråa himlen. Regnet öser nu ner.
Jag rusar vidare. Jag är sen till min dag.
***
Bara fortsätta framåt i en halv evighet. Jag kan se framför mig hur jag passerar olika människor. Barn som vinkar till mig vid sidan om vägen. De ler mot mig, skrattar. De vet att jag är på väg bort, men de gläds åt mig. Ingen saknad och ingen sorg. Det guppar lite i bussen när jag åker vidare. Chauffören tittar på mig och han skrattar han med. Min blick möter hans i backspegeln. Stadigt håller vi den ett tag och så ler han mot mig. Ett stort vackert leende med vita tänder som glimmar mot mig. Hans blå ögon glittrar.
En tant stiger på, jag reser mig upp och hjälper henne på med rollator och allt. Jag tar hennes kassar och hon tackar mig med ett leende. ”Jasså, du är på äventyr” säger hon till mig. Det är ingen fråga hon ställer, det är ett konstaterande med klar stämma. ”Du vill uppleva gula blommor. Se en, plocka en och framförallt få känna doften av en. Dra den långt ner i lungorna, berusas av upplevelsen. Förundras över den. Men glöm inte att det finns gula blommor överallt.”
Bussen stannar till. Jag tittar ut genom fönstret. Helvetes jävla skit, jag ska ju av här! Jag rusar av bussen, hinner precis sätta ner min fot innan dörrarna stängs bakom mig. Jag skyndar mig över gatan och väjer för bilarna som rusar fram. Regnet piskar min kapuschong och jag halvspringer. Så stannar jag plötsligt. Trottoaren har flera sprickor i sig och ur en har en liten skör blomma växt upp. Bladen är sådär klargröna som unga växter alltid är. Den ser så spröd ut. Men ändå har den lyckats tränga sig igenom betong. Viljan att leva är så stark ibland. Jag tittar länge på den. Förundras över den. Dess gällt gula blad är ett stakrt kontrast mot den gråa himlen. Regnet öser nu ner.
Jag rusar vidare. Jag är sen till min dag.
***
Vad händer?
Du ringde mig onsdagnatt. Jag svarade inte. Hade lagt mobilen i ett annat rum så jag vaknade inte av signalen. Det satte lite griller i mitt huvud. Undrar vad du vill mig, på ett sätt vet jag. Men jag förstår dig inte. Och sen ringde du mig lördagnatt. Svarade då inte heller för nu låg telefonen i min kappficka som jag hade hängt in. Ja kappan då förstås, inte fickan. Haha!
Men vad du vill du mig? Efter all denna tid? Visst, jag är inte korkad -jag fattar att det är två bootycall jag missat. Men varför mig? Och varför efter all denna tid som gått? Det var du som lämnade mig ju. Eller hur var det egentligen... Ibland undrar jag inte om det var jag som lämnade dig på nåt vis. Du bara gled ur mina händer så jag valde att skydda mig och gå. Jag sa nej till dig och sen hörde du inte av dig.
Inte förrän nu.
8 månader senare.
Vad vill du mig? Sluta fylleringa mig. Låt mig gå. Släpp mig fri!
Har du inte mod nog att ringa och bjuda ut mig på en kaffe nykter så låt mig vara! Släpp mig, låt mig få gå vidare.
Att du har en sådan inverkan på mig.
Jag var så förälskad i dig. Fullkomligt betagen. Och du sårade mig så fruktansvärt djupt.
Och nu ringer du mig 2 ggr på en vecka. Hur tänker du egentligen? Jag förstår ingenting.
Det är inte logiskt, pusselbitarna passar inte.
Vad gör jag nu?
***
Men vad du vill du mig? Efter all denna tid? Visst, jag är inte korkad -jag fattar att det är två bootycall jag missat. Men varför mig? Och varför efter all denna tid som gått? Det var du som lämnade mig ju. Eller hur var det egentligen... Ibland undrar jag inte om det var jag som lämnade dig på nåt vis. Du bara gled ur mina händer så jag valde att skydda mig och gå. Jag sa nej till dig och sen hörde du inte av dig.
Inte förrän nu.
8 månader senare.
Vad vill du mig? Sluta fylleringa mig. Låt mig gå. Släpp mig fri!
Har du inte mod nog att ringa och bjuda ut mig på en kaffe nykter så låt mig vara! Släpp mig, låt mig få gå vidare.
Att du har en sådan inverkan på mig.
Jag var så förälskad i dig. Fullkomligt betagen. Och du sårade mig så fruktansvärt djupt.
Och nu ringer du mig 2 ggr på en vecka. Hur tänker du egentligen? Jag förstår ingenting.
Det är inte logiskt, pusselbitarna passar inte.
Vad gör jag nu?
***
