congeniality

Du ringde mig onsdagnatt. Jag svarade inte. Hade lagt mobilen i ett annat rum så jag vaknade inte av signalen. Det satte lite griller i mitt huvud. Undrar vad du vill mig, på ett sätt vet jag. Men jag förstår dig inte. Och sen ringde du mig lördagnatt. Svarade då inte heller för nu låg telefonen i min kappficka som jag hade hängt in. Ja kappan då förstås, inte fickan. Haha!

Men vad du vill du mig? Efter all denna tid? Visst, jag är inte korkad -jag fattar att det är två bootycall jag missat. Men varför mig? Och varför efter all denna tid som gått? Det var du som lämnade mig ju. Eller hur var det egentligen... Ibland undrar jag inte om det var jag som lämnade dig på nåt vis. Du bara gled ur mina händer så jag valde att skydda mig och gå. Jag sa nej till dig och sen hörde du inte av dig.

Inte förrän nu.
8 månader senare.

Vad vill du mig? Sluta fylleringa mig. Låt mig gå. Släpp mig fri!
Har du inte mod nog att ringa och bjuda ut mig på en kaffe nykter så låt mig vara! Släpp mig, låt mig få gå vidare.

Att du har en sådan inverkan på mig.
Jag var så förälskad i dig. Fullkomligt betagen. Och du sårade mig så fruktansvärt djupt.
Och nu ringer du mig 2 ggr på en vecka. Hur tänker du egentligen? Jag förstår ingenting.
Det är inte logiskt, pusselbitarna passar inte.

Vad gör jag nu?

***