Tänk om...
Tänk om jag helt enkelt skulle strunta i att stiga av. Titta på hållplatsen medan jag rullar förbi den. Bara inte stanna. Fortsätta till någon annanstans. Någonstans långt borta. Bara passera utan att se sig om. Utan att vända på huvudet. Ingen blick bakåt. Ingen ånger, ingen tvekan.
Bara fortsätta framåt i en halv evighet. Jag kan se framför mig hur jag passerar olika människor. Barn som vinkar till mig vid sidan om vägen. De ler mot mig, skrattar. De vet att jag är på väg bort, men de gläds åt mig. Ingen saknad och ingen sorg. Det guppar lite i bussen när jag åker vidare. Chauffören tittar på mig och han skrattar han med. Min blick möter hans i backspegeln. Stadigt håller vi den ett tag och så ler han mot mig. Ett stort vackert leende med vita tänder som glimmar mot mig. Hans blå ögon glittrar.
En tant stiger på, jag reser mig upp och hjälper henne på med rollator och allt. Jag tar hennes kassar och hon tackar mig med ett leende. ”Jasså, du är på äventyr” säger hon till mig. Det är ingen fråga hon ställer, det är ett konstaterande med klar stämma. ”Du vill uppleva gula blommor. Se en, plocka en och framförallt få känna doften av en. Dra den långt ner i lungorna, berusas av upplevelsen. Förundras över den. Men glöm inte att det finns gula blommor överallt.”
Bussen stannar till. Jag tittar ut genom fönstret. Helvetes jävla skit, jag ska ju av här! Jag rusar av bussen, hinner precis sätta ner min fot innan dörrarna stängs bakom mig. Jag skyndar mig över gatan och väjer för bilarna som rusar fram. Regnet piskar min kapuschong och jag halvspringer. Så stannar jag plötsligt. Trottoaren har flera sprickor i sig och ur en har en liten skör blomma växt upp. Bladen är sådär klargröna som unga växter alltid är. Den ser så spröd ut. Men ändå har den lyckats tränga sig igenom betong. Viljan att leva är så stark ibland. Jag tittar länge på den. Förundras över den. Dess gällt gula blad är ett stakrt kontrast mot den gråa himlen. Regnet öser nu ner.
Jag rusar vidare. Jag är sen till min dag.
***
Bara fortsätta framåt i en halv evighet. Jag kan se framför mig hur jag passerar olika människor. Barn som vinkar till mig vid sidan om vägen. De ler mot mig, skrattar. De vet att jag är på väg bort, men de gläds åt mig. Ingen saknad och ingen sorg. Det guppar lite i bussen när jag åker vidare. Chauffören tittar på mig och han skrattar han med. Min blick möter hans i backspegeln. Stadigt håller vi den ett tag och så ler han mot mig. Ett stort vackert leende med vita tänder som glimmar mot mig. Hans blå ögon glittrar.
En tant stiger på, jag reser mig upp och hjälper henne på med rollator och allt. Jag tar hennes kassar och hon tackar mig med ett leende. ”Jasså, du är på äventyr” säger hon till mig. Det är ingen fråga hon ställer, det är ett konstaterande med klar stämma. ”Du vill uppleva gula blommor. Se en, plocka en och framförallt få känna doften av en. Dra den långt ner i lungorna, berusas av upplevelsen. Förundras över den. Men glöm inte att det finns gula blommor överallt.”
Bussen stannar till. Jag tittar ut genom fönstret. Helvetes jävla skit, jag ska ju av här! Jag rusar av bussen, hinner precis sätta ner min fot innan dörrarna stängs bakom mig. Jag skyndar mig över gatan och väjer för bilarna som rusar fram. Regnet piskar min kapuschong och jag halvspringer. Så stannar jag plötsligt. Trottoaren har flera sprickor i sig och ur en har en liten skör blomma växt upp. Bladen är sådär klargröna som unga växter alltid är. Den ser så spröd ut. Men ändå har den lyckats tränga sig igenom betong. Viljan att leva är så stark ibland. Jag tittar länge på den. Förundras över den. Dess gällt gula blad är ett stakrt kontrast mot den gråa himlen. Regnet öser nu ner.
Jag rusar vidare. Jag är sen till min dag.
***
Kommentarer
Trackback
