congeniality

Längesen nu
Jag hittade din profil på Facebook för ett tag sen nu. Du var den som sårade mig först av alla. Min första förälskelse som jag trodde skulle leda någon vart. Du som presenterade mig för dina föräldrar, visade upp mig för varenda kompis, tog mig till ditt jobb och lät alla veta att jag var din. Jag var som en trofé, det förstår jag nu. Då fattade jag inget, men jag lät dig hållas. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte smickrade mig. Men sen försvann du. Slutade svara när jag ringde. Undvek mig tills jag gav upp. Tills jag fattade. Du hade inte ens stake att avsluta det hela som en man.

Men det som slog mig var att jag kunde titta på din bild utan att känna något. Ingen ilska, ingen sorg. Inte ens lite melankoli. Du är FN-soldat. Du är just nu i Afghanistan. Och jag hoppas faktiskt att du är rädd om dig. Jag vill dig inget illa längre. Den där hämnden som jag planerade så länge, den är som bortblåst nu. Fast jag tror ta mig tusan att jag ska sno din trädgårdstomte. Din älskade lilla tomte. Så fruktansvärt ful. Lite kul hade det allt varit. Men ärligt talat så tror jag inte att jag kommer göra ens det. Jag är inte arg längre. Tiden har läkt de sår du gav mig och jag har gått vidare. Såg bild på M häromdan och det kändes faktiskt. Dig är jag inte riktigt klar med. Men snart. För det kändes mycket mindre än vad det gjorde för 2 månader sen. Då slutade jag andas. Nu konstaterade jag att du har rätt fula tänder. Faktiskt. Vargtänder. Borde ha vetat bättre av bara det. Men men, man lär sig så länge man lever. Jag ångrar inget. Utan er hade jag inte var den jag är idag. Så väljer jag att se på det.

Jag väljer att gå vidare.


***

Jag orkar inte riktigt ta tag i något nu.
Jag har en uppgift och den börjar kännas klar nu. Eller åtminstone nära. Nästan.
Men sen då? Vad ska jag göra efter det?
Skulle behöva semester, vila ut ordentligt. Finna kraft. Nya tag. Kännas att luften kommer ner i lungorna igen. Frid.

Men just nu går jag på sparlåga. Väntar på att allt ska komma igång igen. Men det gör mig vemodig, för det betyder att jag går och väntar på att sommaren ska ta slut. Och det vill jag verkligen inte. Jag älskar sommaren. Solen, ljuset, värmen. Även regnet gör mig glad. Ett mjukt, tungt och varmt sommarregn. Den påträngande doften av blöt asfalt. Tung och nästan vibrerande i näsan. Allt det gröna. Det är så underbart.

Alla borde då och då gå barfota i ett sommarregn och känna hur livet pulserar genom kroppen. Känna hur man är en del av något stort. Något fantastiskt.

Jag vill vara kvar i denna tid för alltid. Samtidigt vill jag att den ska ta slut så fort som möjligt.
Det är ett tveeggat svärd jag har i mina händer.

Suck.

***

Ja jisses vilken fest. Så lyckat! Vilket är skönt med tanke på hur mycket tid, kraft och pengar det tog från mig. Och R som var där. Inte nya R, utan gamla. Han som varit med förr. Han som känner mig så väl. Han som verkar förstå mig bäst av alla.

Jag kände mig fin i min klänning och min makeup. Hann aldrig lägga ner massa tid på det hela, men jag såg ändå väldigt bra ut. En fin klänning låter en komma undan med det mesta faktiskt. Men vilken skitsommar det är. Tack och lov så finns det brun-utan-sol, enda sättet för mig att få lite färg just nu. På gränsen till deprimerande faktiskt. Jag behöver semester. Jag har ingen semester. Jag är så innerligt trött, hela vägen in till själen. Kroppen är trött, tanken är trött. Jag är trött.

Och så R. Vi har en grej ändå. Vi gillar varandra, har vi nog alltid gjort. Vi är värdelösa som par, men som vänner är vi toppen. Men vi kan inte hålla oss borta från varandra tydligen. Kan inte sluta tänka på morgonen dagen efter. Eller hånglet i badrummet. Eller din blick när jag väckte dig genom att gränsla dig. Du gillade det. Jag vet att du gillar det. Den blicken är inget för oerfarna flickor, den kräver sin kvinna för att mötas.

Vill ha sol nu. Sommar. Vill träna bechvolley utan att behöva dra på långbyxor och spandexsockar. Vill grilla i värme, känns varma strålar i nacken. Vill kunna glida i ett par snygga solglasögon. Vill för tusan känna att sommaren faktiskt varit här innan det är dags för höst igen. Nej, en kaffe till, annars kommer jag somna knall fall sittandes vid skrivbordet.

***

Tiden går verkligen så sjukt snabbt ibland. Jag hinner inte med!
Fattar inte var den tar vägen. Tiden alltså. Dagarna, veckorna, månaderna.
Juli har börjat. Juli?! Vad hände med maj och juni? Man sitter på sitt kontor och stirrar på en skärm. Pratar med kunder, tar fram underlag och rapporterar. Och sen helt plötsligt är det Juli.

Vad hände?

Nästa gång vaknar man upp och inser att det är oktober. Känner paniken redan nu. Är det så här det är när man jobbar? Man hinner inte med?

Jisses asså

***