Jag ångrar ändå inget. Jag ångrar inte ens dig.
Längesen nu
Jag hittade din profil på Facebook för ett tag sen nu. Du var den som sårade mig först av alla. Min första förälskelse som jag trodde skulle leda någon vart. Du som presenterade mig för dina föräldrar, visade upp mig för varenda kompis, tog mig till ditt jobb och lät alla veta att jag var din. Jag var som en trofé, det förstår jag nu. Då fattade jag inget, men jag lät dig hållas. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte smickrade mig. Men sen försvann du. Slutade svara när jag ringde. Undvek mig tills jag gav upp. Tills jag fattade. Du hade inte ens stake att avsluta det hela som en man.
Men det som slog mig var att jag kunde titta på din bild utan att känna något. Ingen ilska, ingen sorg. Inte ens lite melankoli. Du är FN-soldat. Du är just nu i Afghanistan. Och jag hoppas faktiskt att du är rädd om dig. Jag vill dig inget illa längre. Den där hämnden som jag planerade så länge, den är som bortblåst nu. Fast jag tror ta mig tusan att jag ska sno din trädgårdstomte. Din älskade lilla tomte. Så fruktansvärt ful. Lite kul hade det allt varit. Men ärligt talat så tror jag inte att jag kommer göra ens det. Jag är inte arg längre. Tiden har läkt de sår du gav mig och jag har gått vidare. Såg bild på M häromdan och det kändes faktiskt. Dig är jag inte riktigt klar med. Men snart. För det kändes mycket mindre än vad det gjorde för 2 månader sen. Då slutade jag andas. Nu konstaterade jag att du har rätt fula tänder. Faktiskt. Vargtänder. Borde ha vetat bättre av bara det. Men men, man lär sig så länge man lever. Jag ångrar inget. Utan er hade jag inte var den jag är idag. Så väljer jag att se på det.
Jag väljer att gå vidare.
***
Jag hittade din profil på Facebook för ett tag sen nu. Du var den som sårade mig först av alla. Min första förälskelse som jag trodde skulle leda någon vart. Du som presenterade mig för dina föräldrar, visade upp mig för varenda kompis, tog mig till ditt jobb och lät alla veta att jag var din. Jag var som en trofé, det förstår jag nu. Då fattade jag inget, men jag lät dig hållas. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte smickrade mig. Men sen försvann du. Slutade svara när jag ringde. Undvek mig tills jag gav upp. Tills jag fattade. Du hade inte ens stake att avsluta det hela som en man.
Men det som slog mig var att jag kunde titta på din bild utan att känna något. Ingen ilska, ingen sorg. Inte ens lite melankoli. Du är FN-soldat. Du är just nu i Afghanistan. Och jag hoppas faktiskt att du är rädd om dig. Jag vill dig inget illa längre. Den där hämnden som jag planerade så länge, den är som bortblåst nu. Fast jag tror ta mig tusan att jag ska sno din trädgårdstomte. Din älskade lilla tomte. Så fruktansvärt ful. Lite kul hade det allt varit. Men ärligt talat så tror jag inte att jag kommer göra ens det. Jag är inte arg längre. Tiden har läkt de sår du gav mig och jag har gått vidare. Såg bild på M häromdan och det kändes faktiskt. Dig är jag inte riktigt klar med. Men snart. För det kändes mycket mindre än vad det gjorde för 2 månader sen. Då slutade jag andas. Nu konstaterade jag att du har rätt fula tänder. Faktiskt. Vargtänder. Borde ha vetat bättre av bara det. Men men, man lär sig så länge man lever. Jag ångrar inget. Utan er hade jag inte var den jag är idag. Så väljer jag att se på det.
Jag väljer att gå vidare.
***
Kommentarer
Trackback
