Jaktlycka?
Vad är egentligen själva tjusningen med jakten?
För en månad sen var jag knäckt över att du inte ville ha mig. Nu är jag irriterad på att senaste bytet är förälskad i mig. Varför vill man så gärna ha det man inte kan få medan det som är lättlägrat är fullständigt ointressant? Eller nu var jag hård. Fullständigt ointressant är han verkligen inte. Han är söt, snäll, rar och omtänksam. Han är en keeper. Så varför vill jag bara gå? Och jag vill inte bara gå, jag vill springa fort som bara den rent av. Långt bort och låtsas som om inget har hänt. Ser inte jag dig så ser inte du mig. Väldigt moget av mig? inte.
Men jag har det i mig, har alltid haft det. Parpaniken. Den får mig att tänka på jaktmarkerna, att jag vill ut och jaga. Nya offer, nya namn i den lilla svarta. Listan börjar bli lång nu. Allt är ju i och för sig väldigt relativt. Men övning ger helt klart färdighet.
Fan, nu fick jag ett sms. Han undrar var han har mig. Nu blev inte leken lika rolig längre. Jag vill verkligen inte såra honom. Men jag kan inte möta upp med samma känslor. Inte just nu. Jag är inte över den andre än. Jag är inte redo. Det går för snabbt. Hur gick det här till?
Hur hamnade jag här?
Jag fixar inte sånt här. Kravdelen. Förväntningarna. Jag känner hur jag kvävs. Jag vet att det låter märkligt. Speciellt om man läser det jag skrivit tidigare. Det stämmer inte. Pusselbitarna passar inte varandra. Det är inte logiskt, jag vet det. Och trots den vetskapen så kan jag inte hjälpa det, jag kan inte hindra paniken. De förhållanden jag har bakom mig har alla varit väldigt komplicerade, för det har varit byten som varit så svåra att fånga, några rentav omöjliga. Men så fort jag kan döda på första hugget så vill jag inte äta upp min middag. Varför?
Jaktlyckan blir kortvarig. För helt plötsligt inser jag att bytet är en människa, en människa som jag kommer såra, göra besviken. Som kommer bli ledsen på mig. Jag vill inte såra. Jag vill bara jaga. Jag borde ha vetat bättre. Jag har jagat för länge. Jag kan den här leken, jag spelar enligt reglerna oftast. Men nu fuskade jag på nåt vis. Jag visste det. Jag såg din sårbarhet, din ärlighet. Jag tycker egentligen väldigt mycket om dig. Jag respekterar dig djupt. Ditt allvar -jag såg det. Och ändå tog jag jacket, trofén. Ett nummer till på listan. Ett namn. Ditt namn.
Förlåt.
***
För en månad sen var jag knäckt över att du inte ville ha mig. Nu är jag irriterad på att senaste bytet är förälskad i mig. Varför vill man så gärna ha det man inte kan få medan det som är lättlägrat är fullständigt ointressant? Eller nu var jag hård. Fullständigt ointressant är han verkligen inte. Han är söt, snäll, rar och omtänksam. Han är en keeper. Så varför vill jag bara gå? Och jag vill inte bara gå, jag vill springa fort som bara den rent av. Långt bort och låtsas som om inget har hänt. Ser inte jag dig så ser inte du mig. Väldigt moget av mig? inte.
Men jag har det i mig, har alltid haft det. Parpaniken. Den får mig att tänka på jaktmarkerna, att jag vill ut och jaga. Nya offer, nya namn i den lilla svarta. Listan börjar bli lång nu. Allt är ju i och för sig väldigt relativt. Men övning ger helt klart färdighet.
Fan, nu fick jag ett sms. Han undrar var han har mig. Nu blev inte leken lika rolig längre. Jag vill verkligen inte såra honom. Men jag kan inte möta upp med samma känslor. Inte just nu. Jag är inte över den andre än. Jag är inte redo. Det går för snabbt. Hur gick det här till?
Hur hamnade jag här?
Jag fixar inte sånt här. Kravdelen. Förväntningarna. Jag känner hur jag kvävs. Jag vet att det låter märkligt. Speciellt om man läser det jag skrivit tidigare. Det stämmer inte. Pusselbitarna passar inte varandra. Det är inte logiskt, jag vet det. Och trots den vetskapen så kan jag inte hjälpa det, jag kan inte hindra paniken. De förhållanden jag har bakom mig har alla varit väldigt komplicerade, för det har varit byten som varit så svåra att fånga, några rentav omöjliga. Men så fort jag kan döda på första hugget så vill jag inte äta upp min middag. Varför?
Jaktlyckan blir kortvarig. För helt plötsligt inser jag att bytet är en människa, en människa som jag kommer såra, göra besviken. Som kommer bli ledsen på mig. Jag vill inte såra. Jag vill bara jaga. Jag borde ha vetat bättre. Jag har jagat för länge. Jag kan den här leken, jag spelar enligt reglerna oftast. Men nu fuskade jag på nåt vis. Jag visste det. Jag såg din sårbarhet, din ärlighet. Jag tycker egentligen väldigt mycket om dig. Jag respekterar dig djupt. Ditt allvar -jag såg det. Och ändå tog jag jacket, trofén. Ett nummer till på listan. Ett namn. Ditt namn.
Förlåt.
***
Nu vet du
Jag var i mitt esse. Jag var vacker, stolt och glad. Jag ägde stället, hade kontroll. Jag var åtrådd och eftertraktad. Du var där. Du såg mig. Vi hälsade. Jag log mot dig. Du såg mig bli uppvaktad, du såg mig flörta. Du såg att jag inte var din längre. Du såg att jag gått vidare. Utan dig. Du är inte längre en del av mitt liv. Och nu fick du se det.
Ändå kan jag inte låta bli att fundera. Hade det slutat annorlunda om jag låtit dig sova hos mig den där natten? Hade du vänt tillbaka om jag inte börjat tvivla så snabbt? Jag undrar om det egentligen inte är så att det är jag som avslutat det hela och inte du. Jag var den som ställde krav, jag var den som sa nej, jag var den som markerade i helgen. Undrar vad du tänker. Medger att jag vill att du ska sakna mig. Åtminstone lite. För jag saknar faktiskt dig. Lite.
Försöker gå vidare, har gått vidare. Träffar andra nu. Men du är ändå kvar i mitt huvud. Även om jag skakat av dig så finns du fortfarande i min tanke. Du dyker upp lite då o då. Särskilt på natten när jag är ensam. Ensam, varm och utan dig vid min sida. Ingen arm som håller om mig. Men jag mår bra. Jag känner mig vacker. Jag är vacker. Jag tror du saknar mig lite. Jag vet att du tycker om mig. Men jag skrämmer dig nog lite också. Jag tror inte du har självförtroende nog för att klara av mig. För jag kräver det. Annars går man under. Men jag skulle aldrig göra något. Det är sanningen. Jag kan mingla, skratta, prata, flörta. Men jag skulle aldrig vara otrogen. För mig är det allt eller inget som gäller.
Som singel kan jag svina rejält. Tro mig.
Som flickvän släpper jag bara fram det för dig. Ingen annan. Bara du. För då är du speciell för mig. Den jag tänker på. Den jag fantiserar om. Den jag vill ha. Nu är jag singel igen.
Se upp där ute?
***
Ändå kan jag inte låta bli att fundera. Hade det slutat annorlunda om jag låtit dig sova hos mig den där natten? Hade du vänt tillbaka om jag inte börjat tvivla så snabbt? Jag undrar om det egentligen inte är så att det är jag som avslutat det hela och inte du. Jag var den som ställde krav, jag var den som sa nej, jag var den som markerade i helgen. Undrar vad du tänker. Medger att jag vill att du ska sakna mig. Åtminstone lite. För jag saknar faktiskt dig. Lite.
Försöker gå vidare, har gått vidare. Träffar andra nu. Men du är ändå kvar i mitt huvud. Även om jag skakat av dig så finns du fortfarande i min tanke. Du dyker upp lite då o då. Särskilt på natten när jag är ensam. Ensam, varm och utan dig vid min sida. Ingen arm som håller om mig. Men jag mår bra. Jag känner mig vacker. Jag är vacker. Jag tror du saknar mig lite. Jag vet att du tycker om mig. Men jag skrämmer dig nog lite också. Jag tror inte du har självförtroende nog för att klara av mig. För jag kräver det. Annars går man under. Men jag skulle aldrig göra något. Det är sanningen. Jag kan mingla, skratta, prata, flörta. Men jag skulle aldrig vara otrogen. För mig är det allt eller inget som gäller.
Som singel kan jag svina rejält. Tro mig.
Som flickvän släpper jag bara fram det för dig. Ingen annan. Bara du. För då är du speciell för mig. Den jag tänker på. Den jag fantiserar om. Den jag vill ha. Nu är jag singel igen.
Se upp där ute?
***
